Första gången jag såg Molly Hammar live var på Fristadstorget i Eskilstuna, under en endagsfestival med flera andra kända artister.
Det var en sorglig tillställning.
Kvällen innan hade Rix FM varit i stan med sitt väloljade festivalmaskineri, och dagen efter var det som om Eskilstunaborna fått nog av livemusik för en sommar – det var typ tre pers på torget när Molly Hammar klev på scenen.
Trots det verkade hon helt oberörd. Hennes röst fyllde vakuumet på torget och hennes scennärvaro och musikalitet fick mig att vilja rycka tag i någon och säga: "Vad fan gör hon här!? Hon hör hemma i en konsertsal eller på en arena inför en riktig publik!"
Vilket var precis var hon hamnade under söndagskvällen, när hon tillsammans med sitt femmannaband kom till Culturum i Nyköping som del av sin pågående Sverigeturné. Och trots att det inte var slutsålt (kanske på grund av att Culturum inte finns med på världskartan hos stans yngre publik?) bjöd hon på ett mycket bra framträdande som under vissa ögonblick snuddade vid magi.
Som när publiken fick sjunga med i "Douchebag" och känna gemenskap i att vi alla har gamla fähundar till ex.
Eller när Molly dedikerade låten "Friends" till tre väninnor längst fram i publiken.
Eller de många ögonblick när hennes bandmedlemmar fick möjlighet att skina med trumsolon, gitarrsolon, ja till och med trombonsolon.
Men de riktigt magiska stunderna börjar och slutar med Mollys röst.
Jag ska ärligt talat säga att jag inte brukar imponeras av artister som sjunger bra.
Hm, okej, det där lät kanske lite konstigt.
Vad jag menar är att artister som Håkan Hellström, Bob Marley och Lykke Li för mig är mycket mer intressanta att lyssna på än Carola och Céline Dion – trots att de två sistnämnda rent objektivt sett sjunger mycket bättre än någon av de förstnämnda. Det finns ibland något själlöst i en perfekt röst.
Därför var det en stor upplevelse för mig att få höra Molly Hammar (med sin felfria röst) sjunga "Shortcuts (I can't wait)" – kvällens absoluta höjdpunkt – med så mycket inlevelse och hjärta att det liksom inte gick att inte gråta. Och sedan skratta.
Jag hoppas att Molly Hammar ägnar framtiden åt att teama upp med någon riktigt bra producent, släppa fler bangers och sedan återkomma till Nyköping (gärna till Rosvalla) flera gånger till. För det här vill jag uppleva igen.