Roman
Peter Kadhammar
Maos hibiskus
Natur & Kultur
Peter Kadhammar är i vanliga fall journalist på Aftonbladet – en av deras mer framstående. Han har fått Stora journalistpriset två gånger (2000 och 2021) och har nio reportageböcker bakom sig. Med "Maos hibiskus" väljer han dock en ny roll; den som skönlitterär författare. Romanen har ytligt sett en deckarintrig, men först och främst har Kadhammar velat skildra Sverige – och världen – från 1970-talet och fram till nu. Berättelsen har en rejäl smak av paret Sjöwall & Wahlöös anda.
Det börjar i nutid med att förläggaren Stor-Lars på sin morgonvandring genom Stockholm får en blomkruka i huvudet och avlider. Och det är inte vilken krukväxt som helst; den härstammar nämligen från den hibiskus som Mao skänkte till sina svenska supportrar i början av 1970-talet.
Är det en olycka eller mord? På Stor-Lars begravning samlas sex av vännerna från förr och vi får en del tillbakablickar. Kort efter begravningen dör en av vännerna. Och så en till. Polisen kopplas in, men har svårt att få något sammanhang i det hela, särskilt eftersom de kvarvarande tiger.
Läsaren vet dock lite mer; i den unga vänsterrörelsen var gänget en del av spjutspetsarna. Så duktiga att Mao-Kinas ambassadör fick upp ögonen och gav dem två miljoner för att i framtiden stödja kommunismens främjande i Sverige. Pengarna skulle hållas ett tag. Så småningom skulle ett sändebud dyka upp och göra anspråk på dem. Men Mao dog och inget sändebud kom. I stället bestämde sig vännerna för att förmera pengarna. Det gjordes så skickligt att deras portfölj nu är värd miljarder.
Peter Kadhammar har själv ett förflutet i maoistiska SKP och beskriver det röda förflutna insiktsfullt och smått ironiskt. Han ger också en skicklig genomgång av utvecklingen i Kina, Sovjets sönderfall och övergång till rovkapitalism – samt förstås Sveriges förvandling under samma tid. Här ligger bokens största behållning. Kadhammar kan konsten att på ett enkelt sätt beskriva komplicerade historiska skeenden. Han fångar elegant in tiden, både nu och då, i en snabbt flödande prosa som vittnar om hans journalistiska värv. Dessutom finns det en rejäl dos humor i allt.
Visst kunde Peter Kadhammar ha fördjupat sig ytterligare, vissa delar känns snabbskrivna och övergripande. Men som helhet är "Maos hibiskus" njutbar och inte minst utbildande läsning.