Konserten i går gav också stor behållning. Ännu är det för tidigt att höja spelet till skyarna, men nog tog sig Malvakvartetten en bra bit mot höjderna.
Programmet kunde vid första påseendet se ovanligt plottrigt ut med många tonsättarnamn. Men det fanns en tanke bakom, och det framgick också av deras lagom korta och trevliga presentationer.
Henry Purcells Fantasia nr 11 fick lägga grunden med barockens stämföring. Och till den anknöt på olika sätt både armeniern Tigran Mansurian med Testament-Lento från 2004 och Max Richter med sin filmmusikaliska On the Nature of Daylight från samma år i långsam chaconne-stil. Här spelade musikerna från var sitt hörn av rummet och fick klangerna att mötas och blandas i kyrkosalens rymd.
Mer hängande i luften blev det korta smakprovet på hur Judith Weir låter med en kvartettsats.
Helt okänt för mig var att det finns ett variationsverk från 1899 över en rysk folkmelodi i G-dur, där de olika delarna skrivits av olika ryska tonsättare. Här var vi ännu före revolutioner och världskrig med sångbara teman, pizzikaton, melankolisk breddning, fugering och flott final.
Och långt före Sjostakovitj och hans upplevelser av krig och terror. Med den korta sjunde kvartetten fördes vi i första hand till sorgen efter första hustrun, som gestaltades över hela skalan från det sordinerade och inåtvända till de maskinmässigt krängande rytmerna. Malvakvartetten har en del kvar att putsa och fördjupa här men kom långt med allt detta mångtydiga verk.
Med Debussys kvartett som slutnummer tyckte jag att de redan var imponerande samspelta och säkra tekniskt; det är ju impressionism och andra toner och uttryck det handlar om här. Och de följde anvisningarna: först livligt och mycket bestämt, sedan snabbt och rytmiskt med alla pizzikaton, och så underverket med det sordinerade andantinot i dur som ska vara ljuvt uttrycksfullt. Triumf allra sist.