Sista kulturkaféet för våren hade Folkhögskolan gjort ett kap tillsammans med Scenkonst Sörmland. Klassisk musik i aulan där är inte vanligt. Och över huvud taget är blåskvintett sällsynt. Synd, för de fem instrumenten i en sådan är kvintessensen av det som ger en symfoniorkester så mycket av dess färgrikedom, ända sedan Mozarts tid ungefär.
Musikerna i går var svartklädda mot svart fond. Men nyanserna i spelet var desto fler.
Ja, Carion visade prov på mästarklass i vad varje instrument kunde av klang och spelsätt. Och samspelet var i särklass, speciellt som dessa fem musiker spelade allt utantill och dessutom med koreograferade rörelser som förstärkte musiken.
Speciellt effektivt blev detta i Ligetis moderna klassiker Sex bagateller, som de nu kunde spela nästan i en följd. Den vanliga flöjten var smeksam, piccolan högljudd. En smeksam melodi vandrade mellan instrumenten så de fick sjunga vackert i tur och ordning medan två andra käbblade i mun på varandra. Plötsligt skrek alla högt i en dissonans som skar luften i tunna skivor till kaffet.
Av Sjostakovitj hade deras hornist arrangerat småstycken från film och balett, så att hela gruppen fick virtuost galoppera fram med en ess-klarinett som vimpel i höjden. Sedan fick hornet sjunga romantiskt innan de alla ledda av piccolon var satiriska mot en byråkrat och sist landade mjukt i moll med en vals ur Jazzsvit nr 2.
Mer utåtriktad musik men med fransk esprit följde med Tre korta stycken av Ibert. Mycket elegans här!
Ett arr igen av hornisten visade att Beethovens oktett också fungerade fint så här för kvintett, utom kanske i finalen som inte levde hela tiden.
Märkligast av allt var ändå att dessa fem lyckades göra både musik och stor show av Paganinivariationerna, som från början är för solofiol men nu lät alla visa djupet och höjden av instrumenten, inte minst valthornet.
Extranummer? Jo, ”O sole mio” med så många drillar och dragningar att inte ens Pavarotti var i närheten. Sjukt roligt kallas sådant på tonårsspråk, tror jag.