Glad och sprallig var hon själv. Skojade och sa att publiken mest var arbetskamrater och patienter och släktingar och vänner. Men den luringen gick vi inte på. Inte efter alla de gånger hon sjungit och underhållit oss i närområdet och skaffat sig en trofast skara åhörare.
Men det var många långväga vänner och folkmusikälskare som kommit. Hon verkade känna igen dem alla, pekade ut en som säckpipespelare, en annan som riksspelman, en annan som sångare.
Ja, Sven Ingvar Heij, 92 år, från Västergötland fick resa på sig och sjunga en strof av en skämtsam visa om mannen som som inte hade någon kvinna att laga sin mat. På dialekt förstås. Och sedan klämde alla på scenen i med resten.
Annars kan man säga att Eva Tjörnebo redan från början anslog tonen för kvällen med det som nog är hennes allra starkaste sida: att hylla kärleken och därmed glädjen i livet. Och nog kan man hålla med att kärleken i världen är en underlig ting. Den sången av Eva Rune sjöng hon allra först helt ensam på scenen. Starkt!
Snart kom alla de andra och då blev det lite glättigare med en sjömansvisa från Finland med budskapet att det är så roligt att segla dit där vackra flickor vankar.
Längre fram kom också visor om att kärlek gör ont när den sviks eller är obesvarad. Men också sånger som letar efter bilder överallt i naturen för hur stark och obrytbar kärleken kommer att vara, ofta med bara Leif Åhlunds fina gitarrkomp, ibland med Marianne Henrikssons vackra sångöverstämma. Plus Allan Edwalls nutida kärlekshyllning som så fint passar in i den här traditionen.
Snus, mus och brännvin var det nästan inget av denna kväll, men ett par av Evas favoriter fick vi höra: kvinnan som vägrade sjunga psalmer i kyrkan och var fräck mot klockaren; plus den roliga om Mas och Lars; och så förstås den obligatoriska om kärringfan som slog sin man men ändå gick i kyrkan på söndan.
Hela tjugo år kunde hon blicka tillbaka på sedan första skivan, och denna kväll var också premiär för nya samlingsskivan.
Hon och det nuvarande Viskompaniet hade också besök på scenen av tre tidigare medverkande i gruppen, så det blev en alldeles extra innehållsrik och omväxlande konsert.
Torbjörn Näsbom spelade fiol som om han lärt sig den livsfarliga vägen av Näcken själv, och så var det också rullstråk och vänsterhandspizzikaton och fartökning i hans spel som det anstår en Djävulspolska från Flen.
Per Furå spelade bland annat lira, elbas och nyckelharpa men var som mest på hugget med svensk nyckelharpa. Plus att han med pipa i mun visade sig vara en porträttlik fiskargubbe.
Mats Andersson har inte för inte fått Zornmärket och spelade i går en vacker soloballad på klarinett följd av en kattmjukt svängig polska.
Inge Henriksson lyckades få oss att tro att det är jättelätt att få till en vals på enradigt dragspel, medan Kjell Landström var minneskonstnär och komiker i skämtvisan om de två begravningsentreprenörerna.