Och det fanns både tröst och styrka att hämta under konserten i går på Stjärnholms slott. Fullsatt var det och lite trångt men alla fick plats, och salen är som gjord för kammarmusik, låt vara att en flygel med locket uppe ibland kunde låta stark och dominerande.
Men i Faurés trio opus 120 var det ingen större fara med den saken i de två första satserna, där det mesta var sparsamt och genomskinligt, först allvarligt i d-moll, sedan ljusare i dur och sjungande som en romans utan ord. Åtminstone så här långt håller jag med Kati Raitinen som introducerade och nämnde att denna musik öppnar sig först vid förnyad bekantskap. Men så hör denna trio också till det sista Fauré skrev, nära döden. Finalen kändes dock för min del ännu som alltför tillkämpat stark och översvallande.
Det riktigt himmelska samspelet fick vi höra i ofullbordad musik av den lika himmelske Schubert: ett fristående adagio D879 som fått namnet Notturno. Pianot anslog tonen till fiolens och cellons tersduett, som skulle kunnat vara en sopran och en tenor i en romantisk sång. Moll och dramatik följde, annars vore det inte Schubert, innan temat kom tillbaka till krusiduller och drillar från pianot. Tio minuter av paus från världen och upphöjd skönhet i Ess-dur. Tack för det!
Efter paus gällde det för alla tre att bredda sitt register av uttryck, från det slanka och sångbara till det dramatiska, ungefär som när tre skådespelare i sju scener spelar helt olika roller.
För så fungerade Johan Ulléns tango-svit ”Dödssynderna”. Han är själv pianist och har gett mycket tacksamt, rytmiskt och melodiskt, åt klaviaturet. Och det passade Terés Löf perfekt att ta ut svängarna, från det som lät som bastrummeslag och de snärtiga upprullningarna i vänsterhanden på upptakterna till de mer ackompanjerande rollerna.
Stråkmusikerna fick minsann också visa allt deras instrument förmår, från det förföriska växelspelet till gnissel i maskineriet och vredesutbrott.
Bra var det att Klara Hellgren före varje sats berättade lite kort om varje dödssynd och hur Johan Ullén tänkt. Och jag tror att hans komposition kan bli en klassiker som man gärna hör mer än en gång. Så infallsrikt har han skrivit och oväntat och med olika storform i varje sats. Nog har han hört Astor Piazzolla och andra tangomästare, men ändå hittat sin egen stil.