Och de medverkande körsångarna var väl förberedda, och solister och musiker på mycket hög nivå. Skimret från de tidstrogna stråkarna var ofta magiskt, speciellt viola da gamban, liksom klangen från träblås och kistorgel.
En gång om året måste jag höra detta. Höra hur de båda oboerna slingrar sig runt varandra i så sköna dissonanser mot den inledande kören. Höra hur det ödesmättade i moll och medlidandet växlar om med den glade lärjungens löfte att alltid gå i Kristi fotspår med glädje. Oboerna förstärker den första sidan, medan glädjen förstärks av de två traversflöjterna.
Så kan man för varje gång upptäcka nya detaljer i detta verk men också fängslas av den stora formen där varje del har sin plats.
Visst kändes det lite konstigt att ta del av detta religiösa allvar en så här solig vårsöndag och så här långt före påsk. Men nu efteråt är man förberedd på påsken.
För övrigt går det att höra denna musik som ett tidlöst drama om en stor människas utvaldhet för ett dödligt uppdrag, om förräderi och masshysteri, om minoriteters maktkamp i en stormakts ockuperade territorium. Och då är det år för år lätt att på världskartan peka ut var just ett liknande drama utspelar sig. Det obegripligt onda visade sig denna dag när en fotbollssupporter misshandlades till döds.
Gunnar Björkvall höll kören i ett fast grepp och lät inte spänningen slacka men heller inte någon stämma att dra iväg. Och när det skulle blivit för svårt hade han klokt valt att inte alltid ta det så fort i de upprörda körerna som annars många dirigenter gör i dag med proffskörer. Som helhet måste man säga att hans sångare klarade det allra mesta väl, med inlevelse i koralerna och dramatik i pöbelns körer.
Fina och jämna solister bidrog starkt till helheten, förstås. John Erik Eleby hade mycken baspondus för Kristus men kunde haft mer värme också. Jeremy Carpenter var en skarp auktoritet som Pilatus men det hördes att han nog är baryton. Ivonne Fuchs stod för allvaret på ett värdigt sätt, medan Marie Alexis fick börja med glädje så som nästan bara hon kan få fram så lätt och sluta med floder av tårar i djupaste smärta till de två flöjterna och den mörka oboe da caccia. Stort!
Det enastående denna kväll var Olof Liljas insatser. Möjligen var han lätt förkyld men lyckades ändå sjunga ariorna med sådan inlevelse i det dramatiska. Och för hans sätt att gestalta evangelisten saknar jag egentligen ord. Han sjöng allt utantill och med varje ställe noga genomtänkt hur det skulle låta och hur han skulle stå och titta. Och med precis rätt tenorklang och lätthet på höjden för det dramatiska och för allt som var tonmålande.