Lennart Jähkel som anstaltens supernova, doktor Fröderberg.
Teater
Vipeholm – tiden före framtiden
Av: Lucas Svensson
Regi: Carl Johan Karlsson
På scen: Sofia Papadimitriou Ledarp, Ann-Sofie Rase, Kajsa Reingardt, Karin Li Körsbärsdal, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Anders Johannisson, Johan Marenius Nordahl och Henrik Johansson
Stadsteatern, Stockholm
Nu svävar strofen som ett genomgående tema över Stockholms stadsteaters uppsättning om händelserna på Vipeholmsanstalten i Lund åren 1940-1955.
Sockerexperimentet på Vipeholm gav värdefull kunskap om vad som orsakar karies. Det gav den svenska folktandvården en helt ny inriktning och gagnade odontologin även internationellt.
Men framförallt startade experimentet en medicinetisk debatt som fortfarande pågår: för hur kunde svenska staten initiera och finansiera rent plågeri av "dessa våra minsta bröder"?
Till Vipeholm skickades de svåraste fallen av de som klassades som "svårskötta, obildbara, sinneslöa" – intellektuellt funktionsnedsatta utan förmåga att ta hand om, eller stå upp för sig själva.
I Lucas Svenssons pjäs får vi följa lille Erik från Norrbotten som placeras på Vipeholm, i andra änden av Sverige, när hans mamma inte längre orkar.
Här står sängarna i rad utmed väggarna och här härskar överläkaren Hugo Fröderberg med fast hand i det han själv ibland kallar för "mänsklighetens Skansen".
Här lever ett drygt tusental "själlösa" sina liv under strikt disciplinerade former. Hierarkin är självklar: längst ned de boende, därefter skötarna, sjuksköterskorna och i toppen den allvetande supernovan doktor Fröderberg, suveränt spelad av Lennart Jähkel.
Nu var ju Fröderberg knappast den enda boven i dramat: det var på uppdrag av riksdagen som Medicinalstyrelsens tandvårdsbyrå drog igång försöken och tvingade anstaltens invånare – och även delar av personalen – att äta kola dagarna i ända. Sötsakerna var specialgjorda för att klibba sig fast på tändernas yta för största möjliga kariesangrepp. Och bästa tänkbara vetenskapliga underlag för tandvårdsbyrån...
Besluten togs på högsta nivå, men ingen brydde sig om att förklara för de som ytterst berördes. Deras anhöriga fick heller inget veta.
Skådespelarna går ut och in i rollerna: än som vårdare, än som intagna "idioter", ett drag som understryker det faktum att vi alla är människor, även om vi av ödets nycker kastats ut i tillvaron med olika förmågor.
Förutom sängraderna bärs scenografin upp av burar som öppnas och stängs – och av sjukhuslakan som blir till spöken och symboler för dem som glömdes bort och dog på Vipeholm.
Sällan har väl så mycket förtvivlan, sorg, smärta och nöd tryckts ihop på en och samma scen. Utan viss situationskomik, den självgott frustande doktor Fröderberg och sköterskornas hurtfriska utbrytande i Hasse Ekmans sång "Vi äro tre små flickor" hade det blivit snudd på outhärdligt.
För det här är ett rakt igenom hjärtskärande, om än oerhört välspelat, stycke teater som fokuserar på frågor som inte bara lättvindigt kan viftas bort med att den tidsanda som rådde på 1940-talet är annorlunda än vår.
Nog tror vi oss om att vara klokare, åtminstone på pappret. Men att ta hand om de allra svagaste är fortfarande lågstatus. Personalomsättningen är hög och lönen låg.
Johan Marenius Nordal som pojken Erik som flyttas från sitt hem i Luleå till Vipeholm i Skåne.
Visst ryser man när doktor Fröderberg docerar på om dödshjälp och fantiserar om en framtid där inga "själlösa" föds – men kanske har han blivit bönhörd: Fosterdiagnostik har gjort att allt färre barn föds med Downs syndrom. Säger det något om ett samhälle?