Konserten började avskalat och lugnt, men energin byggdes snabbt till ett fartfyllt crescendo.
I början av konserten blir jag nervös.
Min absoluta favoritlåt ur Petters katalog, "Du vet att jag gråter" från 1998, kommer precis i början av showen.
En rytmisk ballad om desperat kärlek, vackert arrangerad och felfritt framförd av Petter – megaveteranen från Söder – och hans välstämda band. Jaha, var ska kvällen ta vägen nu? Det här kan han väl inte toppa?
Men jag hade fel.
Efter en liten stund gör Petters ständige kollega Eye N' I entré på scenen, och han kommer in med en sådan urflippad energi att det smittar av sig på hela publiken. Tillsammans med Petter och bandet inleder han sedan en nästan två timmar lång resa mot ett rungande och extatiskt klimax.
Ett av mina problem med att gå på hiphopkonserter är att rappare tyvärr alltför ofta ska försöka vara så jävla coola på scenen
Att vilja vara cool är väl inget problem, i och för sig, men vad som är ett problem är att många rappare (särskilt de yngre) försöker uppnå coolheten genom att spela obrydda. Som att de är för bra för just den här scenen, och att vi i publiken ska vara tacksamma att de ens är där. Denna obryddhet bor granne med kyla, och kyla är inte underhållande.
Vid slutet av konserten var det ingen i publiken som satt ner längre.
Något sådant utspelar sig inte under Petters konsert.
Tvärtom så vänder både han och Eye N' I ut och in på sig själva i varje låt. Petter rappar med en sådan känsla och fart att han till och med kommer av sig vid ett tillfälle. Sedan erkänner han glatt och lite andfått att Nyköpingspubliken nog nyss fått uppleva något unikt: han har nog aldrig kommit av sig under "Mikrofonkåt" tidigare.
Och Eye N' I dansar, hoppar, vinkar, rappar, vrålar ut sina texter med sådan passion att jag nästan tror att kvällen ska sluta med att han får en hjärtattack.
Jag har gått på många konserter på Culturum, men jag har faktiskt aldrig varit med om att hela publiken stått upp under en sådan stor del av showen.
Men Petter och Eye N' I får oss att slappna av och våga släppa loss. Det är också tydligt under konsertens gång att Petter har hängivna fans i Nyköping. Runtomkring mig hör jag under kvällens gång hur kompispar tjuter till varandra när just deras favoritlåt kommer. Vid flera gånger uppstår allsång. Det enda tråkiga är egentligen att kvällen tar slut så fort – när Petter, Eye N' I och bandet låter den sista tonen klinga ut är energin hos både artister och publik tillräckligt stark för många låtar till.