Det var en stor och väldigt blandad publik som kommit till Culturum för att se "En kväll med Mando Diao på svenska".
Konsert
Mando Diao
Support: Harriet Nauer
Culturum, Nyköping
Utsålt och varma applåder – Mando Diaos avskalade konsert med låtar från sina två svenskspråkiga album "Infruset" och "I solnedgången" går inte att beskriva som något annat än en publiksuccé.
Har man en sångare som Björn Dixgård som frontman är det svårt att misslyckas. Han kan som nästan ingen annan förvandla vilken låt som helst till guld och få den mest banala text att beröra.
Men trots Björn Dixgård och magiskt bra texter av ikoniska poeter, nådde konserten i Culturum inte riktigt hela vägen.
Kanske är jag orättvis nu. Några av de bästa stunderna jag har upplevt med ett svenskt band har just Mando Diao stått för. Men det är några år sedan sist.
Mando Diao är ju ett band med en lång historia och många skepnader. Under drygt två decennier har gruppen från Borlänge hunnit med en internationell braksuccé med ösiga albumet "Give me fire" 2009 och blivit uttolkare av den svenska folksjälen samt rekordhållare på Svensktoppen.
Med albumet "Infruset" 2012 – en skiva där indierockbandet helt bytt uttryck och tonsatt Gustaf Frödings poesi, satte Mando Diao upp en milstolpe i svensk populärkultur.
Lägg därtill otaliga kontroverser och en uppslitande "skilsmässa" 2015 när bandets ena frontfigur och låtskrivare Gustav Norén hoppade av.
Det har gått sju år och Mando Diao har sedan länge slickat såren, släppt tre album och fortsatt att spela live i Sverige och Europa. Konserten i Nyköping var ett stopp på en omfattande, kritikerrosad och i stort sett utsåld konserthusturné.
Showen inleddes med ett knippe låtar som är tonsättningar av svenska poeter, däribland titelspåret från det senaste albumet "I solnedgången" en tonsatt dikt av Gustaf Fröding och fina "Kvällsstilla" av poeten Karin Boye.
Kort in i konserten bränner Mando Diao av den dynamiska och laddade "En sångarsaga" från "Infruset", vilket blir peaken i föreställningen. Jag får gåshud och tårar i ögonen.
Tolkningar av Sven-Ingvars-låten "När solen färgar juninatten" och Björn Skifs-balladen "Håll mitt hjärta" belönas med långa applåder. Jag börjar längta efter det ösiga Mando Diao, men får sånger om sparvar och skogsstigar skrivna av Dixgårds föräldrar och vispopsarrangemang som låter 1970-tal.
Det är så vackert, vemodigt och trösterikt, men det går inte att komma ifrån att det blir en aning enahanda.