Fredrik Lindström uppträdde med sin föreställning "Mänskligheten" inför ett fullsatt Culturum under torsdagskvällen.
Humorshow
Mänsklighetens historia
Av och med Fredrik Lindström
Culturum, Nyköping
När belysningen sakta dimmas inne på Culturum och sorlet i publiken tystnar är så gott som varje stol fylld. Så gott som varje, för bara några minuter in i föreställningen drabbas stämningen i salen av en oro när några sena gäster skyfflade sig in bland stolsraderna för att hitta sina platser.
– Nej men välkomna, absolut, stig på bara, det är ingen som märker att ni kommer sent, nej, nej, och jag skulle då aldrig påpeka det så att alla märker, fnissar Fredrik Lindström självsäkert och världsvant från scenen. I takt med att han sätter ord på det alla tänker försvinner oron och ersätts av en kollektiv känsla av trygghet. Nu kör vi!
Han är just sådan, Lindström. Erfaren och proffsig, och trots att han just den här kvällen kändes något ur form – på grund av en rosslig hals måste han gång på gång smyga över till sitt lilla ståbord för att ta några klunkar te – vet han exakt hur han ska guida sin publik på ett tryggt och underhållande sätt.
Under föreställningen berättar Lindström för oss om de mänskliga faktorer som skiljer oss från djuren och som vi alla har gemensamt. Han tar oss på en resa genom mänsklighetens historia som är både rolig, bildande och tankeväckande. Vi blir introducerade för ormen, hunden, apan och Siri – de fyra hjärnor vi alla bär inom oss – och Lindström skapar en humoristisk känsla av gemenskap i hela Culturum.
Datumet för den kritikerrosade showen har vid flera tillfällen tvingats skjutas upp på grund av pandemin, men under torsdagen kunde Fredrik Lindström äntligen inta scenen inför Nyköpingsborna.
Publikens skratt vet inget slut när Lindström pratar om känslan när man spiller sylt på golvet, om vad som sker i oss under perfekt fixade lägenhetsvisningar, eller när man druckit sin tolfte öl. Allt sys ihop av den känsla av knäpp utbildning som är föreställningens hörnsten.
Med hjälp av rörlig grafik skapar Lindström en rytm som gör att vi aldrig tappar intresset. Ibland är han knasig och lite tokig, ibland är han som en äkta universitetsprofessor. För varje minut som går stiger föreställningen i energi, och under den senare halvan av showen lämnar Lindström sin lärarroll för en renodlad ståupp-persona.
Först verkar det som att showen ska avslutas med ett skrattfyllt crescendo, men precis innan slutet tonas Lindströms energi ner. Föreställningen avslutas på en reflektiv ton, och påminner oss om att vi kanske inte är så olika ändå.