Den har, precis som Robert Lindh i Kramfors, alltid funnits där trots att det enda jag för min del haft koll på är den sång som blivit signaturen till hela storyn: ”If I were a rich man”, odödliggjord på svenska som ”Om jag hade pengar” med både Cornelis Vreeswijk och Jan Malmsjö.
Var karln gör på taket har jag till exempel aldrig greppat. Men efter en helkväll på Stadsteatern i Stockholm med Dan Ekborg i huvudrollen som den utfattige mjölkutköraren Tevje står det skrivet som i eldskrift både varför musikalen blivit en klassiker och vad det innebär att hålla sig kvar på takryggen med en fela i näven.
På ett plan handlar ”Spelman på taket” om att våga bryta mot tradition och konvention: Pappa Tevje har tänkt gifta bort sina fem döttrar precis på samma sätt som det gick till när han och hans fru Golde blev ett par. Då var det självklart att föräldrarna bestämde vad som kunde bli ett gott parti. Bygemenskapen skulle hållas samman, diken läggas ihop och sakernas tillstånd bestå. Men Tevjes äldsta dotter blir både förtvivlad och rosenrasande när han lovar bort henne till slaktaren i den lilla judiska byn på den ryska landsbygden. Så fortsätter det med dotter efter dotter. Ingen gör som pappa säger och han får finna sig i att stå handfallen inför den ny tiden.
Men här finns också en annan historia: Den om minoritetens ständiga utsatthet och beroende av yttre krafters nyckfullhet. Pogromerna som plötsligt slår till och tvingar byborna på flykt. I sitt eget universum försöker Tevje ta befälet - men inför övermakten har han ingenting alls att sätta emot. Och när han söker tröst hos sin gud möts han av ett bortvänt ansikte. Inte ens det gör honom bitter. Snarare ber han om ursäkt för att han haft mage att besvära med sina världsliga små dilemman, guden har förstås mycket större frågor att slita med.
Dan Ekborg är fullkomligt strålande i rollen som Tevje. Varenda hummande, tonfall och danssteg är fyllt med mening. Visserligen är föreställningen späckad med hejdundrande dansnummer, fantastisk klezmermusik och poetisk akrobatik, men det är Ekborgs tolkning av Tejve som står för värmen och berättelsen om den lilla människan som tvingas finna sig i sitt öde och anpassa sig. Och som ändå orkar sträva på.
Själva fiolgnidandet då? Jo, det åskådliggörs mycket vackert med virtuosa saltomortaler utförda med stråken i högsta hugg. Hela tillvaron är en balans på nocken. Och i fjärran anas den stora katastrofen som ska komma 40 år senare.