Vilken fantastisk konsert. Den började med Astor Piazzolla, som med inlevelse skildrar Buenos Aires, som nytango från åren runt 1960. Först var styckena fristående och finns i arrangemang för all världens upptänkliga instrument och ensembler, så snärtig är musiken och rolig att spela och lyssna till.
Men ibland kopplades de samman till en svit, även av tonsättaren själv, och fick sedan också sällskap av Vivaldis fyra årstider. Det var för några decennier sedan när Piazzolla-febern fick alla att spela tango.
I lördags var det klokt nog utan Vivaldi, inte frenetiskt pådrivet, med vackra solomelodier, känslosamma stegringar, raspiga rytmer från stråkarna, glissandon. Det enda som saknades var Piazzollas bandoneón.
Men jag såg inga årstider, inga som dansade. Det var mest absolut musik, fyra studier i hur man med flyt delar en fyrtakt i tre olika långa delar. Vemod och smärta nog, även stolthet och trotsig livskänsla. Extranumret med Oblivión avslutade fint hela kvällen, med en sista protesterande stegring före bortdöendet i glömskan.
Efter paus kom musik om en ryslig månskensnatt som ändå till sist får sin upphöjda förklaring och övergång i ljus och salighet utan gräns, efter en lång resa från d-moll genom tonarterna till strålande D-dur. Då måste det nästan vara en tysk och senromantisk tonsättare som Arnold Schönberg och hans förening av den klassiska ordningen hos Johannes Brahms med den feberheta halvtonsharmoniken hos Richard Wagner, i det bortåt halvtimmeslånga stycket Verklärte Nacht.
Musikerna var en pianotrio ur Lövstabruks Kammarsolister, alltså många av de mest spännande yngre, som är på väg att erövra världen, bland dem Johan Dalene som vi minns här i Nyköping. Denna gång var just han inte med utan Philip Zuckerman, Antonio Hallongren och Thomas Rudberg på violin, cello och piano. Formidabla var de var för sig och i samspelet och sättet att tolka.
Lokalen blev extra intressant denna gång. Gamla Tingshuset i Nyköping är ju från 1909-10 och fyllt av nationalromantik och med de då självklart hårda orden om rätt och sanning och lag på väggarna.
Minns då att Schönberg här tonsatt en dikt om två människor som i kärlekens namn är beredda att begå ett brott. Likaså att han snart skulle börja det atonala. Snart trodde man att han blivit galen med stråkkvartett nr 2 och sopranen som sjunger Stefan Georges hänryckta ”Jag känner luft från en främmande planet”. Eller 1912 med det expressionistiska i Pierrot Lunaire. Lyssna och jämför. Men minns också att Schönberg inte såg sig som atonal utan att han skrev i Mozarts anda.