Min nio år gamle medrecensent tycker Robin Hood är bra och ger föreställningen 8,5 poäng av tio möjliga. Han tycker att balkongscenen var det roligaste av allt. Det som drar ned betyget en aning är att det inte förekom något teaterblod, alls. I övrigt var allt bra.
Jag håller i stort med honom men det skulle bli en väldigt kort recension att bara skriva 8,5 och bra vilket gör att jag får motivera mitt ändå rätt höga betyg en aning. Ramverket i Nyköpings stads teaters uppsättning av Robin Hood finns där som vi alla känner det. God kung, ond bror, adelsman som tar parti för de svaga och fattiga, lullig munk, fagra damer, goda vänner, sheriff och en skog.
Men det finns också mycket som skiljer sig från den gängse bilden av den gode Robin som vi vanligtvis ser i filmer och nyårsdagsmatineér.
Robin Hood i Pelle Forsmarks skepnad är en överklassman som är väldigt kär i sig själv och sin egen förträfflighet. Han drivs av att göra gott och vill bekämpa prins John med alla medel. Bara det inte innebär att använda vapen eller slåss. För han har knappt sett en pilbåge på bild, vilket på den tiden innebar någon slags tavla eller tyggobeläng, men ändå. Det där med att klyva en annan pil på mitten, skulle inte tro det.
Istället är det kvinnorna som tar ett steg framåt vad gäller att driva den mer hårdföra kampen mot sheriffen av Nottingham. Victoria Larsson och Katja Wester är svåra att inte tycka om när de hjälper Robin i sitt uppdrag att rädda England från de dumma figurerna kring prinsen och sheriffen. Just de ondskefulla är också svåra att inte tycka om. De är dumma som spån, men mycket roliga, särskilt Adam Bromée som Guy of Gisbourne och Måns Rantzer som Spencer men också musikerna Christoffer Modig och Emil Ingemar när de gör inhopp som maktens hantlangare. Lina Degreus tycker man däremot inte om, alltså Lina tycker man om men hennes sheriff har inget humoristiskt över sig. Hon gör honom till en rätt obehaglig person vilket är bra. Skönt med en tydlig skurk. De listiga kvinnorna, Victoria och Katja lurar ändå de onda och maktgalna skattehöjarna, nästan, hela tiden samtidigt som de håller Robin på rätt kurs och inte låter honom fara i väg i sina romantiska utsvävningar.
Vi får en skönt, rolig Robin Hood där huvudvikten ligger på humor och sång. För musik blir det en del av under de två akterna, skönt jazziga nummer, snygga ensemblestycken med i princip hela styrkan på scenen samtidigt. Gillar väldigt mycket sången om de lappade skorna som Robin Hoods sällskap tvingas sjunga till prins John på en liten pub. Snygga stämmor och viss dans i en rebellisk sång som prinsen självklart inte fattar är riktad mot honom.
Den jämna ensemblen hade i fredags en bra premiärkväll. Texterna, som i flera fall är rätt omfångsrika att sätta, levererades galant och alla skådespelarna gjorde karaktärerna de fått till sina. Särskilt vill jag lyfta Anders Moldin som dubbelspelar Lille John och kung Richard. Inte på något sätt de tyngsta rollerna men med hela kroppen, och skägget, gör han dem båda förträffligt.
Varför blir det inte 10 av 10 utan 8,5? Kanske kunde någon scen kortats eller plockats bort helt, lite rappare in och utgångar hade också tightat ihop föreställningen men är det vad som finns att anmärka på är nivån ändå hög.
Och vad är det som händer i balkongscenen då? Så mycket kan jag säga att det som byggs upp som en romantisk duett förändras till något där den ene avfärdar den andre, tar över, besjunger sig själv och framkallar magknipsskratt. Ta chansen att se den, och resten av föreställningen. Ni kommer inte ångra er.