"Je proteste contre un film sofistiqué d’une tragedie humaine." I en obetalbar scen ur "Sånger från folkhemmet" står den unge filmskoleeleven Roy Andersson med ett plakat i Kungsträdgården och protesterar mot den franske regissören Claude Lelouch, som 1967 var i Sverige för att marknadsföra filmen "Leva för att leva". Andersson och de andra demonstranterna anklagade filmen för att banalisera Vietnamkriget, vilket fick Svenska filminstitutets upprörde chef Harry Schein att, tillsammans med stjärnskådespelaren Yves Montand, ge sig ut från Operakällaren för att bemöta anklagelserna.
Bilden av den unge rebellen Roy Andersson – som gjorde sig ovän med både Schein och Ingmar Bergman, och var en av initiativtagarna bakom den politiska dokumentärfilmen "Den vita sporten" – hör till de av hans mindre kända sidor som presenteras i Mårten Blomkvists biografi. Annat är förstås mer välbekant. Från det succéartade genombrottet med "En kärlekshistoria" (1970), via ekonomiska motgångar och folkkära reklamfilmer (Trygg Hansa, Felix och Posten för att nämna några), till den storstilade återkomsten med den hyllade och prisade "Sånger från andra våningen" (2000) – Roy Andersson har under fem decennier utgjort en ständig närvaro i Filmsverige. Sedermera med den egna filmstudion Studio 24 som en bastion lite vid sidan av den gängse branschen.
Mårten Blomkvist har skrivit en klassisk biografi, med väl underbyggda redogörelser kring uppväxtförhållanden och ungdomstid, drivkrafter, framgångar och missräkningar. Huvudpersonen själv bidrar med intervjuer, och kanske kan det förklara den höviska ton som präglar skildringen av de mer kontroversiella kapitlen i en polemisk filmares liv. Inte minst turerna kring den aldrig färdigställda informationsfilmen "Någonting har hänt" – i vilken Roy Andersson ansluter sig till en konspirationsteori om hiv-virusets ursprung – får en att ifrågasätta den ständigt lika självsäkre regissörens omdöme.
Men om Roy Anderssons roll som historisk sanningssägare ibland kan tyckas överdriven, kan detsamma knappast sägas om hans talang som filmskapare. "Sånger från folkhemmet" avstår visserligen från djupare analyser av filmografin, men dess initierade och fängslande inblickar från arbetet bakom filmerna inspirerar till återupptäckten av en regissör med en unik och intuitiv känsla för filmens uttrycksmedel. Med en humoristisk blick på världen har Anderson behärskat allt från lyrisk naturalism till hantverksmässigt studiofilmande av ett slag som i dag har få motsvarigheter.
Starkast lyser Mårtens Blomkvists biografi kanske ändå i sin beskrivning av den dynamik mellan individ och kollektiv som har genomsyrat Roy Anderssons filmkarriär. Å ena sidan har vi en stark individualist, så övertygad om sina egna visioner att han riskerar att framstå som arrogant. Å andra sidan en regissör som har varit beroende av flera starka och långvariga arbetsrelationer – däribland ljudmixaren Owe Svensson, fotografen István Borbás, och förstås den ständige parhästen Kalle Boman. Samt av alla de hantverkare, filmarbetare och praktikanter som har möjliggjort de singulära ateljébyggena i Studio 24.
Sällan har väl filmkonstens motsägelsefulla förening av auteuristiska visioner och kollektivt arbete gestaltats lika slående som i Roy Anderssons filmkonst.