Vinjett...
"Voyage"
Abba
Universal Music Sweden
Det är många känslor och tankar som far igenom huvudet när jag lyssnar igenom "Voyage" i den mörka novembernatten. Minnen, glädje, respekt – och trots att jag vet att det är orättvist – besvikelse.
Ända sedan Abba släppte de första smakproven från "Voyage", "Don´t shut me down" och "I still have faith in you" har jag någonstans gått runt och hoppats att albumet skulle innehålla något spår som fick mig att trilla av stolen, dansa loss i köket, hämta makens hopprep från källaren och sjunga framför hallspegeln.
En dröm lika fåfäng som orättvis. Abba har redan gett mig fler sådana upplevelser än jag någonsin kunnat begära.
I stället för glimrande pophits erbjuder "Voyage" en ihopknuten säck och vibbarna från en lyckad och lekfull återträff med gänget. Det hörs att Abba har haft kul i studion, att de gjort musik som de själva gillar utan att ängsligt snegla på samtidens topplistor.
Det är inspirerande att fyra 70-plussare skapat ett album med sådan lust och energi.
Men även om Agnetha Fältskog, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad inte har något att bevisa kan jag inte låta bli att undra varför "The Voyage " – i jämförelse med skivorna från Abbas storhetstid – låter som en lågbudgetplatta. Dessutom sjukt otidsenlig.
Om något så präglades Abbas skivor, från "Arrival" till "Visitors" av att de var otroligt välproducerade och i takt med samtiden. Som helhet känns "Voyage" om ett ganska kitschigt hafsverk, där guldkornen lätt försvinner bland säckpipor och panflöjter.
Det finns några riktigt starka spår på skivan. Det är de redan tidigare släppta "Don´t shut me down" och "I still have faith in you". Tunga låtar som vinner i längden och där Fridas och Agnethas något åldrade och sprödare röster adderar en ny dimension till deras osvikliga förmåga att förmedla känslor med sin sång.
I "I can be that woman" briljerar Agnetha Fältskog i en countryballad med en härligt sentimental text om en trasig relation mellan två människor, där en hunds osjälviska kärlek visar att det ändå finns hopp.
Dessutom tror jag att dansbandsrökaren "Just a notion" i stil med "Why did it have to be me" från "Arrival" kommer att få ett långt liv hos folk som älskar att bugga och dansa styrdans.