Drama
Titel: Operation Mincemeat
Visas på: Bio
I rollerna: Colin Firth, Matthew Macfadyen, Kelly Macdonald
Regi: John Madden
Speltid: 128 min
Betyg: 3
I den krigstid som vi lever i nu – om än på ett visst avstånd – vill man då ha mer eller mindre av det på bio? Jag är själv tveksam, trots att jag förmodligen tillhör de mer intresserade av ämnet. "Operation Mincemeat" är ett välspelat krigsdrama med tydliga referenser till verkliga händelser. Året är 1943 och Nazityskland står ännu starkt om än grundligt omskakat efter Stalingrad och förlusterna i Nordafrika. USA är ordentligt involverat och om den slutliga utgången finns inga tvivel. Men hur många måste dö innan det blir fred?
Churchill och Roosevelt har lovat Stalin att öppna en ny front i Europa. Tillsammans har man kommit fram till att en landstigning på Sicilien vore det bästa. Men det gäller att lura nassarna att det ska ske någon annanstans. Uppdraget faller på några luttrade män plus några duktiga kvinnor på en nyöppnad militärbyrå. Tillsammans ska de hitta på ett lurendrejeri som får Hitler att tro att det är i Grekland som striden ska stå.
Colin Firth spelar kommendörkapten Ewen Montagu och Matthew Macfadyen kapten Charles Cholmondeley. Deras samarbete löper på bra men grumlas av att båda blir förälskade i Jean Leslie (Kelly Macdonald), en annan viktig medlem av gruppen som ska överlista fienden. Självklart motarbetas de av stela överordnade, det hör liksom till genren. "Operation Mincemeat" lyckas fint med att fånga miljöerna och tiden. Det är en relativt oblodig krigsfilm som mestadels utspelas på militärbyrån eller på diverse klubbar och barer i London. Några avstickare till det neutrala men viktiga Spanien ger lite perspektiv.
Med de nämnda skådespelarna (lägg till Jason Isaacs och Penelope Wilton) blir det förstås välgjort rätt igenom. Regissören John Madden ("Shakespeare in love", "Kapten Corellis mandolin") gör ett godkänt jobb. Colin Firth är dock lite väl stel i rollen som kommendörkapten, så vad Jean egentligen ser i honom känns gåtfullt. Men okej, alla har sin smak. Filmen lever mycket på den lågmälda brittiska humorn som kryddar dialogen med oneliners och välformulerade meningar. Ett plus är att en viss Ian Fleming (som vid tiden jobbade som underrättelseofficer) skymtar förbi och hämtar näring till sin mer kända figur James Bond.