Andreas Mattsson drog fult hus på Sörmlands museum i Nyköping på onsdagen.
Musik
Artist: Andreas Mattsson
Plats: Sörmlands museum, Nyköping
Hur många konserter med män i övre medelåldern med stålsträngad akustisk gitarr och dagarna som firad popstjärna några år på bakom sig orkar jag med på ett år?
Man med känt namn, en knippe hits och gitarr må vara ekonomiskt tilltalande för arrangörer. En sådan show kräver inga jättegager, avancerade scenbyggen eller en hord av ljud- och ljustekniker.
Men för en ambitiös artist är det ett inget enkelt format. För att hålla publikens intresse krävs variation och stark närvaro. Och ser man många shower av den här typen blir de lätt lika varandra. Bara de senaste månaderna har jag sett artister som Plura, Timo Räisänen och Ed Harcourt...
Tanken gnager när jag sitter i bilen på väg till Nyköping gör att föreställningen med Andreas Mattson.
På 1990-talet var han en stor pophjälte som frontman i indiebandet Popsicle, sedan i Sweet Cheriot tillsammans med Niclas Frisk från Atomic Swing. På 00-talet inledde Andreas Mattsson en solokarriär som fortfarande är livskraftig och hyllad, men knappast får Spotfys servrar att krascha vid låtsläppen. Han skriver också musik till film och tv-serier.
Men redan ett par minuter in i Andreas Mattssons konsert i den fullsatta hörsalen i Sörmlands museum har mina farhågor blåst bort.
Andreas Mattsson är en skicklig låtskrivare och levererar sina vemodiga popvisor med en ödmjuk, men stark närvaro. De flesta låtarna är från hans svenskspråkiga katalog, och några är tolkningar från hans medverkan i "Så mycket bättre" år 2021.
Texterna handlar om att vara ung popstjärna på 1990-talet, medelålders medelklass i Stockholm och att besöka ett sjukhus där en närstående vårdas i livets slutskede. Det är vackert och deppigt och paradoxalt nog blir jag upprymd. Låtarna och upplägget i konserten får mig att tänka att jag ser någon sorts opretentiös rockopera – musiken är väldigt berättande och samtidigt starkt förankrad i verkligheten.
Dessutom blir det aldrig enahanda. Andreas Mattsson växlar mellan att sitta vid pianot och att kravla sig upp på en barstol med gitarren i knät. Vi får också en hel del roliga och avslappnade mellansnack.
Det märks tydligt att hela den stora publiken känner samma sak som jag. Applåderna är långa och varma och folk lyssnar trollbundet. Mobilerna stannar i våra fickor nästan hela spelningen. När hände det sist?