Björn Carlberg med sin docka Kjell och Petter Lennstrand med Allram Eest på Culturums scen.
Humor
”Dockhumor 2”
Av och med: Petter Lennstrand och Björn Carlberg
Scen: Culturum, Nyköping
För en tid sedan satt jag på en kräftkiva och skrattade åt när sonen och några av hans kompisar gick in i rollerna som Allram Eest, Kjell och hans mamma Birgitta. Det var nog inte själva imitationerna eller skämten i sig som var roligast, utan det faktum att ett gäng killar i ung vuxenåldern gav sig hän åt att härma och skratta åt dockkaraktärer från tv som funnits med dem ända sedan barndomen.
Dockspelarna Björn Carlbergs och Petter Lennstrands figurer har den effekten på folk. Man glömmer strax att de är dockor och börjar leva sig in deras universum.
Men det är en sak att se dockorna på tv. En helt annan att uppleva dem live, där man hela tiden ser människan bakom dockan.
I föreställningen "Dockhumor 2" får publiken träffa ett 20-tal olika dockor. En del gamla bekanta, som de redan nämnda, Allram Eest, Kjell, Birgitta och det dryga överklassgänget Margareta, Ulf, Klotty och Renata.
Countryartisten Clint Cliffs med sin tyske roddare (till vänster).
Här finns också nyare figurer, som countrystjärnan Clint Cliffs och den ljuvligt fluffiga gula Känslan, som svävar runt på scenen och berättar på vers om sin starka förälskelse i en kassörska i snabbköpet.
Dockorna är genialiskt konstruerade så att de delar underkropp med "sin människa". Och Björn Carlberg och Petter Lennstrand är så tekniskt skickliga att man genast glömmer bort dem bakom dockorna, vars minspel och kroppsspråk är otroligt levande.
Gängledaren Risto berättar om när han blev kär.
Därtill har dockornas skapare klockren tajming och en lagom dos respektlöshet för vad man kan skämta om. Vi får jobba lite med våra fördomar om människor på såväl samhällets skuggsida som i den det ekonomiska toppskiktet.
Även om mycket är välbekant är showen väldigt rik och varierad, med ljud- och ljuseffekter och oväntade inslag.
Karaktären Birgitta, en kedjerökande och spelmissbrukande sjukpensionär, är en stor publikfavorit.
Det tar mindre än en minut innan tjejen i stolen framför mitt sällskap bryter ihop och börjar skratta. Under resten av den en och en halv timma långa föreställningen haglar skratten från publiken i spridda, men kraftiga skurar.
Själv sitter jag och brottas med ett röksug, trots att det är mer än 35 år sedan jag slutade röka. Det har framkallats av den alltid lika självsäkra Birgitta som berättar hur man gör en panflöjt av cigg.