Oxelösund kvällen därpå. Några har kommit för att höra Ellen Andersson Quartet. Allt börjar stillsamt med Härlig är jorden som varsam jazz. Musikerna är klädda i svart. Gitarren sköts av en mästare, det hörs, både på att spela melodi och brodera ut och på sköna ackord emellan.
Kontrabasen kunde varit starkare och mulligt mer vibrerande. Trummorna och cymbalerna spelas försiktigt med vispar.
Bra, tänkte jag. De har lyssnat in sig, så att allt inte ska bli en klangsoppa i denna kyrka.
Men sedan förstod jag en annan sak också, när vi blev ombedda att skänka en stunds tystnad åt offren i Paris. Att musik är både tröst och vapen.
Sedan blev det sång. Först tog det emot att höra just Stardust, som ju handlar om privata kärleksminnen och med en röst som kändes pretty, som om fraserna skickades iväg på var sin luftkudde på väg mot våra öron.
Och att sjunga Monica Zetterlunds känsligaste repertoar så det känns ok, är inte allom givet. Men rösten landade i det mer naturliga och tonsäkerheten var perfekt och tajmningen likaså med bara ett kontrabas-intro att gå på. Ellen Andersson är bara 24 men på kommande!
Något ur Ellingtons kyrkokonserter hade jag hoppats på, men vi fick ändå mer än jazzstandards, som Ögon känsliga för grönt, Du är det vackraste och Underbart är kort. Vackert!
Allra sist What a Wonderful World. Ett märkligt val i terrorns skugga? Nej, ett budskap till alla som skadar den.
Louis Armstrong sjöng den också, och världen har blivit bättre sedan han var i Sverige tidigt 30-tal och dömdes ut rasistiskt som svart.