Sara Parkman spelade främst låtar från albumen "Vesper" och "Eros Agape Philia".
Konsert
Med: Sara Parkman
Plats: Nyköpings teater
Publik: Utsålt
Det börjar med tystnad.
Inte en stol är tom inne på Nyköpings teater – ändå skulle man kunna höra en knappnål falla när ljusen går ner och alla inser att Sara Parkman strax kommer att inta scenen. När hon väl gör det är publikens jubel öronbedövande.
Parkmans pågående turné har mottagits väl av landets recensenter. Om man – likt jag själv – har läst typ alla recensioner så vet man att konserterna sker i lite olika form beroende på vilken stad hon spelar i.
På vissa ställen har hon spelat på rockklubbar inför stående publik, och med alla möjliga elektroniska element på scenen. På andra är det i konserthallar och aulor, med mer avskalade banduppsättningar. När hon under torsdagskvällen kom till Nyköping var det enbart ackompanjerad av två musiker och akustiska instrument.
Först gör jag misstaget att bli lite illa till mods av detta.
Jag gillar ju de elektroniska inslagen i Saras musik. Betyder den väldigt avskalade konsertformen att vi i Nyköping kommer att få en mindre bra konsert än de andra?
Men så fort de tar ton försvinner alla mina grubblerier.
Inte nog med att de är samspelta som djävulen och fullkomligt bemästrar sina instrument (bara en tramporgel, en akustisk gitarr och några violiner) – de spelar också med sådan kraft att teaterns tak vid flera tillfällen är på väg att blåsa bort.
– Tänk att det går att få sådant ljud ur några akustiska instrument, skrattar en svettig Sara Parkman från scenen i ett mellansnack.
Ja, tänk.
Själv sitter jag här och känner som att gud har rest sig från sin tron, nedstigit till Nyköping, lyft upp mig från min stol och satt mig gränsle på en åskblixt, skickat ner mig till Berghain där Oden, Tor, Freja och Frigg döpt och konfirmerat mig mitt på ett dansgolv under en mullrande, sakral techno-orgie och till tonerna av Parkman-hits.
På ett bra sätt.
"Björnen", "Vreden" och "Sjung, syster sjung!" får det att värka i hela kroppen, och jag förstår varför vissa i den stående (och förmodligen fullkomligt vansinniga) publiken i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö faktiskt svimmade under Parkmans konserter. Men även mer stillsamma (om inte helt stillsamma) nummer som "Ing-Maries vals" och "Neonljusen" bjuder på mycket fin lyssning.
Behöver jag säga att jag grät vid flera tillfällen? För om det finns ett genomgående tema i konserten så är det något så banalt (och vackert) som kärlek.
Sara Parkman berättar flera gånger att konserten bör ses som ett kärleksbrev skrivet i olika former.
Kärleksbrev till sig själv. Till livet. Till en sexpartner. En vän.
Kärleksbrev till sin mor när hon badar. Till en mardröm om en björn. Till alla mammor födda på 40-talet.
Den finaste stunden för mig kommer under "Eros Agape Philia", låten som fått sitt namn av grekiskans tre ord för kärlek. Den erotiska, den vänskapliga och den gudomliga.
– På min grav ska det stå: "Som hon har älskat!" mässar Sara gång på gång. Vi i publiken sjunger med.
Ja, det ska det fan stå på min grav också.
Som jag har älskat. Och längtat. Och grinat. Och hoppats.
Och jag är inte ensam.
När Sara Parkman kom till stan välsignade hon oss med vredens skogar, ilskans dalar och sorgens skyar. Hittills är det den bästa konsert jag sett i Nyköping.