Roman
Ida Linde
När man sparkar på en hund
Norstedts
"I Norrland hava vi ett Indien." Det konstaterade den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna nöjt på sin tid. Den mångsekelgamla rovdriften på Norrland och den styvmoderliga behandling som det alltjämt utsätts för av makten i Stockholm är en viktig tråd i Ida Lindes nya roman "När man sparkar på en hund" – uppföljaren till den prisade boken "Norrut åker man för att dö" (2014).
Från Norrland kommer järnmalmen, skogen och vattenkraften som betalar för hela Sveriges välfärd. Men ynkligt lite av vinsterna hittar tillbaka till norrlänningarna som står för kalaset. Detta tema, tillsammans med det närliggande om människans rovdrift på själva naturen, är angeläget och oftast välformulerat. Dock riskerar problematiken att drunkna i mängden av trassliga relationer.
Så här är det: Eskil bor med sin hustru Marianne i en by med bara två hus. Marianne uppträder ofta som Vintergeneralen. Wilhelmina, som har macken i samhället, är Eskils före detta. Eskils och Mariannes dotter Isadora har haft en historia med Eskils brorsdotter Sara. De är alltså kusiner, fast egentligen är de halvsystrar. Sara sitter i fängelse för mord på Wilhelminas ene son, medan den andre sonen bor hemma hos mamma och emellanåt kastar sig iväg för heta sexmöten när "Bejbi 97" kallar.
Hänger ni med? Ida Linde gapar helt enkelt över lite för mycket. Hon tycks vilja ha med allt; rovdrift, sex, psykos, samer, åldrande och mord. Dramatiskt är det förvisso, men också ganska rörigt. Jag tror att berättelsen hade vunnit på att koncentreras till färre spår. Kritiken mot elektrifieringen och dess oundvikliga baksidor såsom gruvbolagens jakt efter guld och mineraler kunde dessutom ha förts längre.
Bland bokens alla karaktärer är det Eskil som är navet. Han är en gammal man vars bror är död – det var brodern som bodde i byns andra hus – och vars hustru har blivit en Vintergeneral som han inte kan prata med. Hans ensamhet är gränslös. Nu har han också gjort något som han djupt ångrar, och försöken att ställa allt till rätta får oanade konsekvenser. I fonden till denna spretiga men läsvärda roman om en ångerfull man står den västerbottniska vintern; kall, frusen, skildrad i glimtande vackra, snöiga bilder. Som den här: "Utanför köksfönstret låg resterna av en redan nedgången sol."