Månader och år av övande ligger bakom. Men sedan är det bara minuterna i rampljuset som gäller. Att vinna och bli mästare är drömmen.
Märkligt nog har lilla Sverige nått toppen även i denna från början exklusivt amerikanska sånggenre: att sjunga fyrstämmigt utan komp i hur svåra ackordföljder som helst och samtidigt se jätteglad ut och sprattla med armar och ben. Ungefär så, lite överdrivet.
Denna kväll var också en hyllning till Olle Nyman som 1979 var den som på allvar tog barbershopen till Sverige, och den presenterades också av hans två döttrar med olika nedslag bland allt som hänt sedan dess.
Sångligt var det i går förstås bara uppvärmning inför kommande tävlingar. Men även det kräver att rösten är i topptrim. Och de fyra amerikanska domarna var redan på plats, så ett gott intryck på dem kunde inte skada.
Upplägget gick ut på att sången skulle bli bättre och bättre efter hand. Det gjorde att man först blev glad av klang och volym hos den stora tyska damkören Harmunichs, som även bjöd på en lugn Rammstein med fugering av stämmorna à la Bach.
Ännu fler och mäktigare var femtiotalet män i The EntertainMen från Rönninge. Deras överraskning var att de lyckades så bra i Orphei Drängars fotspår med den längtansfulla Blommande sköna dalar och den klämmiga Vintern rasat
Men i en klass för sig var och är kören Zero8 under Doug Harrington med alla unga röster, skyhöga tenorer och djupa andrabasar, solistsångare och nyanseringar också åt verkligt svaga pianissimon. Deras version av Amazing Graze fick stående ovationer som på ett osvenskt sätt fick det att runga i salen.
På kvartettsidan var det ungdom som gällde. Den gästande spanska kvartetten från Barcelona har bara sjungit några år men är redans spanska mästare. Charm och utstrålning men kanske mer av volym än nyanser och finess, tyckte jag.
Och flera snäpp vassare var förstås Lemon Squeezy, som är juniorvärldsmästare och tog plats 14 i senaste vuxen-VM. Vilken fenomenal samklang de har efter bara fyra år.
Men när regerande världsmästarna Ringmasters började sjunga på Bernsteins Tonight hajade jag till. Va, gick det att höja ribban ytterligare? Hitta på ännu fler roligheter och finesser? Ännu mera klang. En ännu ljusare tenor? Jodå, dessutom med en solist som med fritt flöde kunde charma alla med How Sweet It Is To Be Loved By You.
På lördag kväll blir det mer uppvisning.