Suzanne Brøgger bannlyser "glädjeämnen och sorger" ur "En författares dagbok 2010–2020" med orden "Det är faktiskt inget att skriva om". Dumt! Med glädjens och sorgens hjälp kommer man en människa nära, inte genom att upplysas om vem hon har ätit lunch med eller vart hon har rest. Nu innehåller dagboken – som hon utnämner till sitt livsverk – gudskelov redogörelser också för annat än vad hon har företagit sig, nämligen vad hon anser om företeelser och människor i sin samtid. Hon ser en ny ungdomsrevolt vara på väg. Den förra inträffade på 1970-talet, årtiondet då Brøgger slog knockout på publiken med sina frispråkiga böcker, baserade på egna upplevelser. Nu inser hon att 70-talet för henne var "ett helvete".
Feminismen utnämner Suzanne Brøgger till det viktigaste som har hänt efter andra världskriget. Hon betonar sin roll i den och hur de möjligheter som hennes generation drömde om att ge sina döttrar blev omöjligheter. Inte minst när karriären måste ske på barnens bekostnad. Och hon pekar på hur vi har ersatt grubblet om Gud med pysslandet med vår hälsa. Som en röd tråd går genom boken Brøggers avståndstagande från den kamp mot islam som har förts i yttrandefrihetens namn och som hon jämför med 1930-talets antisemitism. Jyllands-Postens agerande stämplar hon som avskyvärt.
Svallvågorna från kalabaliken i Svenska Akademien 2017–2018 nådde också Danska Akademien, där Suzanne Brøgger är medlem, numera passiv. Brøgger hävdar att Katarina Frostensons hysteri och vrede skrämde Svenska Akademien till tystnad. Och hon skriver att en av de kvinnliga ledamöterna i Danska Akademien, av henne kallad "Horace Engdahls handdocka", terroriserade församlingen tills den "blivit en del av Klubben som stöder en våldtäktsman". "Jag vågar knappt gå dit", bekänner Brøgger. Normalt är hon inte räddhågsen. I stället berättar hon att alla, enligt hennes man, är "skräckslagna" för henne.
Dagboken bjuder på många anekdoter ur vardagen. Till exempel den om hur ett vitrinskåp som hängt på köksväggen i författarens lantliga kök i 20 år trillar ned och Sungporslin som funnits i det bärs till värdering och visar sig vara masstillverkat och ingenting värt. Eftersom alla tror att Suzanne Brøgger är stormrik medan hon i själva verket är bankrutt har det sin betydelse. Det som hakar tag i en vid läsningen av Brøggers dagbok är dock den lågmälda skildringen av hennes och maken Z:s förhållande, så helt olik den kärlek som hon tidigare har skrivit om. I tre årtionden har de två kamperat ihop och hon kallar honom inte mannen i sitt liv, utan ängeln som varit hennes sköld mot världen. Nu har ålderdomen hunnit i kapp dem. Brøgger är trött och orkar inte längre med offentligheten och sina många roller. I trettio år har hon skiftat mellan förkläde, svarta silkestrumpor och reservoarpenna, skriver hon. Men nu är det nog. Maken glömmer. På tåget från Grekland blev plånbok och pass och manus till en bok kvar. Man anar problemen. Att kontrahenterna trots allt har det så pass bra tillskriver Brøgger varken sig eller maken, utan "kärlekens kraft". För att bryta udden av allvaret i det hon skriver slutar hon avsnittet med ett litet uppsluppet "Amen".
Dagboken är full av tänkvärda enskildheter men också av påfrestande självcentrering. Och framför allt saknas den espri och närvaro som Suzanne Brøgger genomgående brukar skämma bort läsaren med.