Det är lätt att bli fascinerad av vikingatidens kungasagor. Kungarnas och hjältarnas dramatiska liv och öden har liksom inte kallnat ännu. En kungason kan bli slav, en slavpojke kan bli kung. Norge, Skottland, Kievriket – allt är ett och samma land. Olav Tryggvasons saga fyller alla krav på ett sådant drama. Börjar vi bakifrån kan vi konstatera att Olav faktiskt verkar ha existerat som Norges konung fram till det att han stupade i slaget vid Svolder år 1000. Lars Andersson berättar dock om Olavs tid vid Furst Vladimirs hov i Kiev.
Lars Andersson har skrivit om Olav förut. Redan 1998 kom berättelsen ut som novell under titeln "Kievs vår". Nu har han byggt ut den till en kortroman. Kiev har bytts ut mot den moderna ukrainska stavningens Kyjiv, medan övriga namnformer har fått behålla sina ryska former. Fursten får till exempel inte heta Volodymyr. Han unga hustru Anna får inte heta Hanna. Staden Novgorod får inte heta Novhorod. Och så vidare. Andersson noterar detta i ett efterord. Det är strängt taget bara just Kiev som fått bli Kyjiv.
Olavs historia är mest fylligt återgiven av Snorre Sturlasson i kungasagan "Heimskringla". I den versionen hamnar Olav som treåring i Estland där han tjänar som slav, men på ett underbart sätt blir han igenkänd av sin morbror som tjänar i furst Vladimirs hird och förd till furstens hov. Lars Andersson tar upp den här berättelsen och projicerar den på ett tänkt möte mellan Vladimirs gamla hustru Allegia och den bysantinska prinsessa Anna som han tagit till drottning sedan han låtit döpa sig och sitt rike.
Berättelsen tar form av en serie tablåer. Det känns lite som ett slags teater i skrift. En scen i ett rum, ett samtal. Nästa scen – en gata i staden; hirdmannen har gripit en fräck kättare. Ännu en scen: ett samtal mellan Olav och Vladimirs upproriske son Svjatoslav. En rad tablåer avlöser varandra. Men kanske att en bättre liknelse är den sortens serieliknande ikoner som är vanliga i det ortodoxa ikonmåleriet. Precis som i ikonmåleriet är gestalter och miljöer därtill mycket stiliserade i Lars Anderssons roman.
Det är, föreställer jag mig, rätt svårt att komma förbi Frans G. Bengtssons "Röde Orm" för en svensk författare som sätter tänderna i en skildring av Norden på vikingatiden. "Hittebarnet i Kyjiv" utspelar sig ungefär vid samma tid som "Röde Orm". Bengtsson väljer dock att låta sina vikingar segla förbi furst Vladimirs stad om natten för att besättningen inte ska välja att låta värva sig till furstens hird. På samma sätt håller Andersson undan för "Röde Orm". Främst med hjälp av sin statiska berättarstil. Frans G. Bengtsson skrev något som liknar en serietidning. Lars Andersson å sin sida har skrivit en ikon.
Personligen har jag svårt att engagera mig i romanen. Ikonen är kanske vackert målad, men jag har svårt att tro. De stiliserade figurerna blir aldrig mer än just stiliserade figurer. Konflikter som antyds utvecklas aldrig och ingeting i berättelsen växer till mänskliga relationer. Mer än ett tankeexperiment kring Olav Tryggvasons liv och öde blir det aldrig av Lars Anderssons romanfantasi. I värsta fall är den utbyggda novellen ett försök att rida på en marknad som törstar efter allt som verkar ge insikter i Ukrainas historia och kamp. Något som överhuvudtaget inte har med den här berättelsen att göra.