Musik
Simon Ljungman trio
Band: Simon Ljungman, sång och gitarr, Johan Håkansson, bas, Sven Lindvall, trummor.
Skottvångs gruva, Gnesta
Men i söndags spelade han i Skottvång.
Simon Ljungman är en av de där musikerna som harvar i bakgrunden av andra artister som frontar på scenen. Han är kanske mest känd för att förr om åren stå längst till höger i husbandet Augustifamiljen i SVT:s frågeprogram På spåret. Ni vet, den där blonde gitarristen som jämt gungade lite.
I söndags stod han och hans trio plus hunden Ester på Skottvångs estrad. I februari släppte han sin första soloplatta, "SoLo", och i juni skulle han ha stått på Nya Ullevi tillsammans med Håkan Hellström inför en jättepublik. Så blev det nu inte. Denna sommar har han istället fått betydligt blygsammare spelningar.
Så, denne herre är alltså van vid större sammanhang och 50 stillsamt idisslande kroggäster på Skottvång är väl ingen match för honom? Ändå är han full av vördnad och hela bandet osar av spelglädje. De småpratar med gästerna, hunden strövar fritt omkring på scenen, till och med Simon Ljungmans dotter Signe finns med framför scenen och utgör en del av showens dialog.
Konserten klockar in på knappt en timme och mest spelar Ljungman egna låtar från soloplattan. Alla spår utom ett faktiskt, märker jag när jag prickar av i listan. Många av dem kommer i samma ordning som på skivan. Första låten är det eftertänksamma instrumentala stycket "I väntan på Ester" (döpt efter hunden månne?) som sätter en skön, lite jazzig ton på konserten.
Sedan följer den Beatles-doftande "Tiden tar slut", den fluffiga popdängan "Det just passerade" och först vid fjärde låten händer något oväntat. Ljungman berättar om sin barndom i ett gröna vågen-kollektiv med kompisar, lek, bus, gödsel, kossor och rapsfält. Sedan spelar bandet Pugh Rogefeldts hippielåt "Jag är en liten pojk" med alldeles utsökt psykadeliskt gung och Ljungman är barfota och får loss ett skapligt rivande solo mot slutet.
"Tårar av guld" har sedan ett religiöst svällande sound medan "År utav decennier" låter som ren Per Gessle-pop. En av konsertens höjdpunkter är den lågmälda "Jag rodnar" med fin Paul McCartney-känsla och "Dom gamla grekerna" låter Håkan-pop som skulle göra sig bättre på en stor arena.
Ljungman är en trevlig artist så därför blir avslutningen med trista Hollies-covern "Bus stop" en besvikelse på ett annars lysande gig.