Tidningens recensent tycker att Melissa Horn är bäst i låtar som "Jag saknar dig mindre och mindre" och "Lämna honom".
Stockholmsartisten blev rejält uppmärksammad i samband med sin medverkan i "Så mycket bättre" i fjol, och när hon under torsdagskvällen kom till Nyköping och intog Culturumscenen var det under sluttampen av en lång och omfattande Sverigeturné. Hon och bandet hade ett trettiotal spelningar bakom sig när de tog ton inför Nyköpingspubliken, och det märktes – här fanns inga spår av ringrost.
Trots att Melissa Horns musik är starkt präglad av melankoli, stämningsfulla gitarrer, klinkande klaviatur och ännu mer melankoli möter Nyköpingspubliken henne med en nästan hysterisk kärlek och glädje. Applåderna slutar inte ljuda i salen mellan låtarna, och vid flera tillfällen blir Melissa så rörd att hon tar sig tid att tacka och belysa vilken toppenpublik som kommit för att möta henne i denna lilla stad.
Som hon ju aldrig besökt förut. Eller?
Mitt i ett pärlband av tunga låtar om krossade hjärtan kommer en stund av comic relief, när Melissa Horn frågar publiken om det stämmer att hon aldrig tidigare uppträtt i Nyköping?
– Det har du visst! ropar en kör av hängivna fans.
Pinsamt, men roligt – alla skrattar. Melissa frågar när det var, och utan att behöva ens en sekunds betänketid ropar en kvinnoröst:
– Tjugoelva!
– Var det utomhus eller inomhus? frågar Melissa skrattande tillbaka.
– Det var här! vrålar publiken.
Den komiska lilla pratstunden med publiken passar på något märkligt sätt perfekt in i konsertens helhet, och efteråt är det som att Melissa vågar vara ännu mer skör och öppen i framförandet av sina sårbara texter – som publiken bara fortsätter att överösa henne med kärlek för.
Melissa Horn fick med sitt band motta stående ovationer vid konsertens slut.
Bäst är hon under låtar som "Lämna honom" och "Jag saknar dig mindre och mindre". Det är fint att se hur samspelt hon är med sitt femmannaband, vars toner lyfter hennes vanligtvis mycket avskalade låtar till nya höjder, och inför en publik som trots all melankoli (eller kanske tack vare) verkligen älskar artisten på scenen.