Två berättare, en åhörare. Per Wästbergs "Två vänner" består av två monologer, båda framförda inför en och samma nära vän. Låt mig då börja med den som lyssnar. Jag frestas att kalla romanens berättarjag för ett lyssnarjag, eftersom hen endast kommer till tals i titlarna till romanens två delar: "Min vän Torsten", och "Min väninna Signe". I övrigt yttrar personen inte ett ord, utan finns där för att ta emot de två vännernas förtroliga berättelser. Det är i deras, och kanske främst Signes, tilltal som hen under korta stunder blir synlig.
Torstens respektive Signes berättelser – för att inte kalla dem bekännelser – handlar båda om att i övre medelåldern blicka tillbaka på livet och på hur det har format dem. Något fördomsfullt kunde man säga att i deras respektive personligheter och livsberättelser skymtar gängse föreställningar om skillnaderna mellan könen. Hos Torsten, företagare till yrket och ensamstående, handlar allt om honom själv: hans karaktär, hans privata och offentliga person, och hans syn på relationer. Signe, verksam som lärare och åldrad i ett lyckligt äktenskap, ägnar däremot lika mycket plats åt sin make och äktenskapet som åt sig själv. Dessutom blickar hon ut över sina familjerelationer, över världen och skönlitteraturen. Hon intresserar sig för naturens lagar och planeternas gång. Medan Torsten är ett eget universum, rör sig Signe ledigt och inkännande i såväl sitt eget inre universum som i tvåsamhetens, och samtidigt i det som omger oss alla.
Torsten, introvert och pedantisk, har vigt sin vardag åt att tukta sina begär och renodla sina vanor så att varken kroppens eller sinnenas behov någonsin träder utanför de av honom själv uppsatta ramarna. Hans liv handlar med andra ord om en både mental och fysisk avhållsamhet från allt det som kan tyckas fritt, vidlyftigt och impulsivt, alltså även från kärlek, begär och närhet. Hans självdisciplinerade natur som fruktar att känslor och ändrade vanor skulle rubba den balans som han så omsorgsfullt har byggt upp – och som i grunden är ett pansar mot omvärlden – får mig att tänka på Hjalmar Söderbergs romanfigur doktor Glas.
I både Signes och Torstens historia finns samma underliggande ton av negation; bådas materiellt välordnade liv präglas av en nästan programmatisk avsaknad av förväntningar. I Signes lyckliga äktenskap finns varken stormar eller passion; det bygger i stället på förnuftiga val och inarbetade vanor. Det är inte förrän på slutet, i berättelsen om sommarhuset som hon och maken gick miste om, som hon plötsligt ger uttryck för livsdrömmar och sorg.
Jag kan inte bestämma mig för hur jag vill läsa "Två vänner": som en livsbetraktelse till avhållsamhetens och det oglamorösa livets lov – eller som en vemodig skildring av hur livet kan tukta en till att ge upp sina drömmar och passioner. Att båda historierna har samma grundton gör romanen något monoton. Intrycket förstärks av monologen som form, där särskilt Signes av aforismer späckade berättelse snarare påminner om ett genomarbetat skriftligt svar än om ett muntligt framförande. Den blir aldrig lika levande som monologen i "Min middag med André", filmklassikern som Signe alluderar på. Kanske är det främst Per Wästbergs språk, den till det yttersta drivna omsorgen om ordens vikt och om kraften och konsekvensen i varje formulering, som gör att berättelsen förtjänar att smakas och smältas långsamt.