Puh, vilken utmaning det måste ha varit för Nyköpings Kammarkör. Ett helt program med bara tonsatta texter av Shakespeare. Då blir det svårt. Hans pjäser och dikter är ordrika som få, ofta dubbeltydiga. Det vimlar av mytologiska figurer och gamla ordformer och svåra ord.
Men med språket fick vi fin hjälp av två elever från Stockholms Dramatiska Institut, när de från vänster loge deklamerade de svenska översättningarna.
Sedan ska man stå ut med att kastas mellan liv och död, mellan himmel och helvete. Likt en biblisk profet förkunnar Shakespeare livets korthet och dödens visshet och kan skrämmas med hur maskar ska frossa på vår döda kropp. Samtidigt kan döden vara en befrielse från tyrannernas makt. Men det ringer ofta av dödens kyrkklockor i hans dikt, det hörde vi i körstyckena.
Kärleken kan ha sina snuskiga sidor av köttets lusta, så att ståplatspubliken för fyrahundra år sedan fick något att flina åt, men är oftare kysk och skirt poetisk med drillande lärkor och långa hyllningar till den älskades skönhet. Aldrig vibrerar väl en kyss så i detalj av sällhet som när Shakespeare beskriver den i förväg. Man rodnar.
Sedan verkar de flesta tonsättare på programmet ha skrivit extra knepiga stämföringar, åtminstone de moderna. Och det är heller inte så många kompositörer som tonsatt hans egna ord utan omskrivningar. Kanske är det för mycket ordmusik redan.
Påfallande i går var hur ofta rytmen växlade mellan tre och två i ett fritt flöde. Likaså hur blankversen lett till en gungande känsla av tretakt.
Dessutom var kören i går bara 24 sångare stark. En del var nya eller relativt nya ansikten. Rätt många av de mest erfarna saknades eller har slutat. Sådant händer i alla körer och i all ”lagsport”. Vad gör man då? Lägger sig ner och dör?
Nej, inte med Morten Heide som ledare. Han har tvärtom laddat för en tuff satsning med ett dussin olika tonsättare, äldre och nyare. En finess var hur samma text kunde låta helt olika med olika musik. Ibland var det svårt med delade stämmor och rösterna för få eller hesa. Och på teatern fanns det heller ingen efterklang som fyllde i och hjälpte till.
Men ambitionen var mycket berömvärd. Verkligen värd att ta fram är Jaako Mäntyjärvi med fyra spännande sånger som också lyckades bra. Med de tre mer kända av Vaughan Williams balanserade kören ibland farligt nära men klarade sig och fick till klangen ganska bra i den mittersta.
Roligast var Sven-Eric Johansson med sina nio Fancies, som en crazy värld: vals och kärleksgalopp, tonmåleri och happening. Med pianot lika mycket mot som med. Ibland som pigan dammar tangenterna men ändå inte, förstås!
Extranummer: To Be or Not to Be med danske Leo Mathisens swingmelodi och vitsig text. Från höger loge glodde en dödskalle på oss genom orange solglasögon.