För femte året är Trosarevyn igång och berättar vad som hände förra året. Premiären i lördags var nästan fullsatt och flöt på hur bra som helst.
Det märktes att repetitionerna har hållit på flera månader, för säkerheten och entusiasmen på scenen var stor. Det behövdes, för det var ett trettiotal nummer med sketcher och långa sångtexter, många klädbyten och filmprojektioner som skulle sitta på plats. Det gjorde de också på ett imponerande sätt med några minimala undantag. Numera har man också en livs levande tremannaorkester, så nog är Trosarevyn att räkna med, och jag hoppas den har en välförtjänt publik.
Tursamt för revyn var alla de svårförklarade smällar som hördes utifrån havet. De har blivit det återkommande inslag som revyn tar väl vara på och som binder ihop kvällen mot förklaringen allra sist. En lokalrevy borde annars helst ha mer lokalt att skoja med och ganska hårt. Här borde det gå att skapa tänkbara situationer. Eller varför inte skolkontorets fadäs att godkänna hjärngymnastiska övningar i skolan?
Årets upplaga är en tydlig nyårsrevy fast premiären kommer efteråt. Det går förstås lika bra, och här görs massor av återblickar på stort och smått från år 2015. Kanske så många att det blir på gott och ont? För när revyn speglar så mycket finns risk att det blir plottrigt eller sentimentalt med minnen av idrottsprestationer och döda storheter inom showbusiness.
Också på gott och ont var att många saker bara tas upp i sånger och inte spelas upp på scenen. I början var det också lite si och så med texternas hörbarhet och med rensjungningen, men det tog sig bra.
Kul var det förstås under kvällen med säkert minst femtio kända schlagerlåtar som vi fick höra och så där mysigt åka med i. Ja, en lång stunds karaoke deluxe med guldkant blev medleyt på Eurovisionen som fyller 60 år. Ska man vara petig hamnade rätt ofta de svenska texterna på den ökända tortyrbädden, så att versfötterna måste förlängas eller huggas av. Och med en del nödrim! Men när låten Sofia dansar GoGo nu kom i ett fräckt och nyfött sammanhang blev det gapskratt. Ännu mer sånt!
Orkestern med trummisen som klippsäker styrman var också fantastisk i alla övergångar, men kompet blev i mina öron hårt och enahanda i stilen – men jag älskade alla läckra fivestrokes på stängd hi hat.
Gänget på scenen kändes igen med bara en nykomling, Emma Lundström, som var nyttig lite varstans och rolig som fräck servitris och vältajmad lokalradioreporter.
Christer Wigström är energisk revypappa och alltiallo och säger själv att han är som en duracellkanin på scenen. Ändå var han som allra bäst i sin egen text och när han fick dröja lite som gubbstrutten Birger och fick hårt motstånd av sin käring, som Lena Henriksson gjorde med munvig bravur.
Jätteviktig på scenen var också Eva Strömberg, som morsa med och utan barnvagn och den som drabbas av Landstingets psyk-idiotiska apparat. Och så har hon skrivit de sylvassa elakheterna mot något så omöjligt som Decemberöverenskommelsen. Vilken bra dårpippi-ensemble sedan!
Maria Huslid minns jag som tungvrickningssagoläsarmästare, när hon ensam lade rabarber på scenen; Helene Nilsson när hon sjöng med allvar och mörkmättad Zarah-klang; Johan Nordlander som glad figur men även snedseglare i gästhamnen.
För att nu ta några favoritexempel! Se själva.