Nu är saken klar. Oxelösund och musiken i biblioteket har aldrig haft en sådan fin säsong som denna, vågar jag påstå.
För i går satte man punkt för vårterminen med Ulrika Bodén Band. Med hennes varma sång oftast men också utan. Och låtar som bandet vårdat ömt men också sådana som de mixat och ändrat så att de ska leva och fungera i dag år 2014.
Könsrollerna kan behöva uppdateras, åtminstone på prov, så att inte alltid flickan ska gå hemma och vänta på sin trolovade.
Svensk folkmusik alltså av olika slag från traditionsbärare flera generationer bakåt.
En presenterades som storspelman och helbrägdagörare. En annan hette Konrad och hade så långa fingrar på vänsterhanden att de nådde upp till stallet på fiolen!
Kul, för spelmän ska ha förbund med högre makter. Hur skulle de annars kunna spela fortare än våra ögon hinner uppfatta? Läs vad Selma Lagerlöf har att berätta om detta om ni inte tror mig!
En intressant inblick i livet på landet förr gav Ulrika Bodén med sina Nattfrieri-visor från Nordingrå.
Alltså den urgamla traditionen att flicka och pojke som fått tycke för varandra kunde fullt påklädda tillbringa en natt tillsammans för att prata och lära känna varandra.
Där tände det till rejält i musiken, men så var det också ett tajt band. Petter Berndalen är vad jag vet den förste som på högsta nivå i Sverige studerat folkligt slagverk, och oj så fint han spelade, spänstigt med händer och fingrar, dämpade trumskinnen med handloven och fick det att plinga och rassla om alla möjliga små saker.
Och faktiskt kunde han också spela en polska. Jo, det är sant.
Emma Ahlberg tog för sig som mest i en polska från Medelpad efter Ante Sundin, och hon hade också det där virtuosa i fingrarna så tonerna verkade snurra fram av sig själva.
Mattias Perez gitarrer var så olika: känslig till en solosång eller pådrivande med ibland starkare basträngar.
Trumpet kändes ibland som en oväntad krydda i svensk folkmusik, men Gustav Hylén kunde måla skymningens färger framför sig och improvisera motstämmor och inpass som fyllde ut och spetsade klangen.
Men tveklöst var kvällen Ulrika Bodéns. Energin strålade ut från henne, inifrån hennes hjärtas godhet och ut i en röst och en sång som solen, när hon som nästan ingen annan hyllade kärleken till vännen min i texter med starka naturbilder.
Det folkligt fräcka och elaka fanns där också som kontrast. Precis som hon själv hade fotsid klänning med rosa blommor men till det svarta marschkängor.