Uppenbarligen sa det klick direkt första gången. För i går var hon tillbaka som solist med storbandet Oxelösound, som till och med sjöng Ain’t She Sweet till hennes första entré.
Och det måste ha pinglat i djungeltelegrafen. För det fanns knappt en enda stol ledig i hela teatern. Så ska det vara!
Emilia Lönnqvist, alltså. Liknar på sätt och vis Victoria Tolstoy. Men ung, fräsch, naturlig, inga manér. Tonsäker och rytmisk, även när det blir svårt med bara fyra saxar som komp i My Funny Valentine.
Ett fynd kort sagt. Kan sjunga låtar i modernare tappning, som den rätt allvarliga Will You Still Love Me Tomorrow. Annars är det mest sångglädje som hörs i hennes röst och utstrålning som värmer, i jazzlåtar som Almost Like Falling In Love.
Och hon har fått med sig bandet på ett tuffare sound med elbas i en låt av Stevie Wonder och likaså en lite röjig version av They Can’t Take That Away From Me. Ja, åt andra hållet även en rätt smörig sång som Close To You. Men hon sätter den också.
Storbandet är för sig självt riktigt på hugget och bjuder på två riktiga swinglåtar som börjar så där tonsvagt med läckert piano och gitarr så man knappt märkt att bandet är i gång och så bara växer det. Men så är Double Exposure och Doin’ Basie’s Things båda av Sammy Nestico.
En swinger blir också Big Dipper av Thad Jones, där det bara säger PANG om saxofonerna i starten! Kvällens vackraste solo blir Ewa Fellnerst sköna tolkning av Lars Gullins klassiska Merlin.
En breddning av repertoaren är Beatles och Here, There and Everywhere, där man hör vad det betyder för rytmer och klangen att bandet har en gitarrist. Och så en trombonsolist som Jörgen Johansson.
Denne är ju bandets repetitör och inräknare med mera, och kallades fram på scenen av kvällens konferencier, Lasse Lindberg, där de utbytte musikerskämt. Men mest var det nog för att vi alla skulle få sjunga inför dennes kommande 80-årsdag. Grattis!