Bokrecension
Göran Forssberg (med Lasse Ringdahl)
”Nyköping och mitt liv – som jag minns det”
Hjalmarson & Högberg, 324 s.
”Och genrens största synd är livlöshet”. Så skriver litteratursociologen Johan Svedjedal i sin essäbok ”Att skriva liv” om den biografiska litteraturgenren. Devisen kunde också gälla för släktingen memoaren där ett liv ska sammanfattas mellan papperspärmar.
Gamla avhängda sossepampar som summerar sin livsgärning som epilog i offentligheten tillhör ända sedan utgivningen av Erlanders dagböcker ett givet inslag i bokfloden varje år. Nu har även Nyköpings kontroversiella ex-kommunalråd Göran Forssberg sällat sig till denna skara.
De flesta i Nyköping och sydöstra Sörmland har sett honom klippa band och hålla tal på tidningsbilder vid alla turer med Skavsta flygplats. För många av oss i norra länsdelen, det vill säga runt Strängnäs och Eskilstuna, är emellertid Forssberg en okänd storhet. På sin höjd ännu en Göran som trasslat till sig en ledande position i kommunpolitiken (de andra är Göran Persson och Göran Dahlström i Katrineholm).
Så vad innehåller Forssbergs memoarer, om vi nu skulle rekapitulera lite för husbehov. Ett typiskt pensionärspyssel på kanslidoftande powerpoint-prosa plitat tillsammans med SN-journalisten Lasse Ringdahl där kapitel om uppväxten varvas med tiden som kommunalråd.
Större projekt har helt egna kapitel, såsom Nya Nyköping, Kommundelningen, Ostlänken och hela långbänken om Skavsta flygplats (över 100 sidor).
Uppväxt, ungdom och yrkesliv yxas pliktskyldigt fram i ett solgassigt 50- och 60-tal och känns nästan kalkerat på många män i Göran Forssbergs generation: Den lyckliga barndomen i folkhemmet på Bergsmansvägen i området Marieberg där porträttet av Per-Albin Hansson hängde på väggen, lekarna vid Nyköpingsåns skummande vatten, fotbollskickande ute på sommarängen och skidåkning i skräckbacken på vintrarna. För att inte tala om pappa polisen som aldrig var hemma.
Ungdomen, då Forssberg som 15-åring mönstrade på som motorelev på fartyget Thuntank 4 i Oxelösunds hamn, öppnade upp ett fönster mot världen. Därefter blev det flera varv runt jorden med andra fartyg och han fick se orättvisorna i Amerika och Sydafrika, han läste proletärkanonerna. Ett socialt medvetande såg dagens ljus. Och så vidare.
Det är främst dessa avsnitt som fungerar som litteratur i Forssbergs memoarer. Där finns glimtar av liv. Problemet med boken är, som jag inledningsvis gav en vink om i Svedjedals citat, den allestädes närvarande livlösheten i de tröglästa partierna om det lokalpolitiska gnetet och käbblet.
Alltsedan början av 1980-talet har Göran Forssberg skrivit dagbok, därför har han järnkoll på detaljer om vad som hänt. Men som alla historiker känner till så är det livsfarligt att köra fast i stelt källmaterial. Det är först när man överger detta och låter berättelsen lyfta som allt flyter på.
Göran Forssberg är född 1943 och bröt igenom politiskt i slutet av 1980-talet som var en problematisk tid för socialdemokratin. Därmed blir han en tidstypisk sosse av den postindustriella epoken där partiet lossnade från arbetarrörelsens ideal och ekonomerna intog kanslihusen över hela landet. Forssberg beskriver sig själv som en pragmatiker och det är just en realpolitisk fixtrixare som träder fram när man läser om alla turerna kring Ryanair och Skavsta flygplats.
Frågan är om inte hans memoarer egentligen är ett enda långt försvarstal för just Skavstaaffärerna, att kommunpolitiker som Forssberg flög till London och Dublin och checkade in på dyra hotell och gjorde miljonaffärer med de stora grabbarna. För att inte tala om skumrasket i själva hanteringen. Mutade Nyköpings kommun Ryanair för att förlägga sin verksamhet till Skavsta? Forssberg ställer själv frågan och svarar: ”Nej, ett företag går inte att muta”.
Jag sträckläste denna bok, det tror jag inte många mäktar med, och smaken efteråt var faktiskt aningen besk – förutom att det kändes som man trampat sig igenom ett kärr av bokstäver. Dessutom ställde jag mig lite undrande inför Forssbergs iver att lyfta fram Skavstaaffären som en glimrande framgångssaga där smutsiga ingredienser som lågprisflyg och ett fackföreningshatande flygbolag som Ryanair snarare borde dra en skammens rodnad över berättelsen med dagens klimatmedvetenhet i åtanke.
Eller är det verkligen så att Göran Forssberg är en hjälte i Nyköping? Jag vet faktiskt inte.