En nyckelfaktor var säkert att Göran Söllscher ville komma med som lärare. Denne drog också upp publikintresset redan första konserten med det roliga programmet med far och son på scenen. Dessa två lade också ribban högt, både tekniskt och konstnärligt. Så högt nådde därefter inte allt, så några gånger fick vi tänka vackert även om skorrande strängar. Men helheten var imponerande och blev en fin uppvisning av gitarrens rikedom.
Stor publik var det också på torsdagens sydamerikanska helkväll. I särklass bäst där var Timothy Phelan som med sin fantastiska gitarr så säkert styrde stegen genom Suite Buenos Aires tillsammans med likaså bergsäkra Kristin Malmborgs passionerade cello. Även den alldeles nyskrivna sviten Buenos Aires Color Pastel blev medryckande musik, här i säkert samspel med Michael Neumann på flöjt och Joel Sundin på viola. Båda styckena är av argentinaren Máximo Diego Pujol. En bra idé var de två tangodansarna på scenen, även om paret var mer elegant i turerna än passionerat.
Mer tango men av Piazzolla hade vi då redan fått före paus, fast inte lika bra. Dock var det en klanglig sensation att höra en hel gitarrorkester spela Los Pájaros Perdidos, den som Sven-Bertil Taube brukar sjunga med svensk text.
Svårast att dra publik var det för fredagens sånger och romanser. Men här fanns mycket som var läckert och lärorikt före paus, allvarligt och gripande efter. Duo Suonante från Danmark kom med tidstrogna 1820-talskläder, frisyrer, notställ och repertoar plus lite för mycket prat samt en sensträngad liten gitarr som Lars Hedelius-Strikkertsen flyhänt spelade med fingrarna, inte naglarna. Spröd var klangen så det var tur att Katrine Dyrehauge Roos sjöng lätt och luftigt, rakt och visartat, fast med märkligt stora gester till, som allra vackrast med skotsk accent till My Love Is Like a Red Red Rose.
Med de båda unga Mikael Mannberg och Hilma Wikström kom vi sedan till första halvan av 1900-talet och allvarliga sånger av Rangström, Larsson och Nystroem men med vackert värmande vibrato. Mycket gripande blev slutet med Mannbergs egna nakna tonsättningar av diktcykeln Barnet, text Carin Malmstedt Westerlund.
Lördagen bjöd på en liten sensation med den unge Leo Sörlin som utantill var en klippa som solist i Rodrigos Fantasia Para Un Gentilhombre. Filharmoniska Sällskapet spelade godkänt och mer än så, förstärkt av ett antal musiklärare under Timothy Phelans säkra grepp om allt rytmiskt. Denne hade också skrivit en egen fantasi men för en dam över ett Caspar Sanz-tema som även Rodrigo använde. Fin solist var här Emma Rush från Kanada, och med bortåt trettio gitarrister på scenen slutade så detta gitarrseminarium i Dur.
Och Håkan Odeberg bör snarast får Nyköpings kulturstipendium.