Sarah Klang spelade under fredagskvällen på Culturum som ett av de sista turnéstoppen på hennes stora "Virgo tour".
Nästan exakt ett år har gått sedan Sarah Klangs tredje album "Virgo" kom ut, och det vore fel att skriva om hennes "Virgo tour" utan att först skriva några rader om själva albumet.
Som en uppenbarelse sitter hon i vattenbrynet på albumomslaget, omgiven av ett gyllene ljus och med en blick som hos ett magiskt väsen. Hennes röst låter som att Adeles och Lykke Lis krupit ner under ett stort rosa täcke med en flaska rött för att gosa lite med varandra. Albumet är det perfekta soundtracket till en nercabbad bilfärd i rosa solnedgång, på väg till ett kärleksmöte.
Det är benen-på-instrumentbrädan-musik.
Rödvinsmusik.
Det är tända-en-cigarett-fast-man-slutat-musik och sätta-på-sig-solglasögonen-fast-det-är-mörkt-musik. Det är stämningsfullt och det är vackert.
Men.
Är det bra livemusik? Kommer det hålla på en plats som Culturum, befriad från alkoholservering och med sittande publik? Eller kommer det bli sömnigt och stelt?
När Sarah Klang intog scenen var jag nervös över detta. Och som den gamla syndare jag är undgick det mig icke att både Klang samt alla bandmedlemmar smög med sig varsitt glas prosecco in på scenen. Coolt, jag är inte förvånad! Bara avundsjuk! Eller stryk det där om prosecco, förresten. Hela gänget kom raka vägen från Grammisgalan där Sarah Klang kvällen innan vunnit pris i kategorin Årets alternativa pop, så det var säkert Champagne i glasen. Eller pommac.
Ludwig Hart är Örebroartisten som både axlat rollen som Sarah Klangs enmansförband och som hennes gitarrist.
Så hur gick det, då?
I början fick jag skäl för min nervositet.
Inledningsvis känns både Klang och bandet frånvarande, svårflirtade. Vi befinner oss i slutskedet av "Virgo tour", och under snacket mellan låtarna låter Sarah både hes och skör. Därför är det otroligt att hon låter så bra som hon gör när hon sjunger – Sarah Klang som pratar och Sarah Klang som sjunger är som två helt olika personer. Så fort hon tar ton förvandlas hon till den där mystiska popvarelsen på "Virgo"-omslaget.
Och sakta men säkert försvinner distansen mellan artist och publik.
Jag vet inte vad det är, men energin från publiken – den förhållandevis unga publiken, minsann! Det finns visst en hel del unga musikfans i Nyköping! – luckrar långsamt upp den osynliga väggen framför scenen med sina kärleksrop och applåder, och framåt mitten av konserten är artisternas ögon plötsligt fulla av liv.
Kvällen stiger sakta i tempo, och när Sarah Klang och Ludwig Hart i duett framför Harts låt "Violent words of love" släpper till sist alla hämningar, låten är en eruption av pop/americana/country som får mig att vilja både dansa och headbanga. Chris Stapleton, du kan gå och duscha.
Kvällens bästa stund kommer när de sista tonerna i "Make your own kind of music" – en oväntad, pigg och underbar tolkning av den gamla 60-talsklassikern – glider över till de första tonerna i Klangs egen hit "Canyon". Den har allt, den är hennes "Born to run". Vid konsertens slut har jag svaret på min tidigare fråga: ja, Sarah Klangs låtar är mer än bara stämningsfull nattmusik. När den inledande svårflirtigheten är borta och bandet spelar med känsla och inlevelse skulle den hålla i vilken lokal som helst.
Efter konserten, i bilen på väg hem, rullar jag ner rutan. Luften är ljummen. Jag sätter på "Virgo".