Mark - Léon Ohrling - och Joanne - Mikaela Carlson - kämpar för att få ordning på tillvaron.
Musikal
"Rent"
Av: Jonathan Larson.
Regi: Carin Juborg.
Assisterande regissör: Johan Briggert.
Kapellmästare: Dan Jisei.
Producent: Emma-Karin Maurin, Josephine Thunell.
Kostym: Agneta Ottosson.
Ljusdesign: Mårten Larsson.
Scenograf: Gustaf Deticek Svensson.
Rekvisita: Adrian Tapías.
I rollerna: Adrian Tapías, Paulina Lind, Alva Johansson, Léon Ohrling, Diego Amigo, Emil Wallgren, Mikaela Carlson, Naima Bergenheim, Valdemar Fredberg, Mari Backlund, Lucy Akiara Truong, Vendela Wahlqvist, Nelli Tuovila, An Quyen Bui, Ida Svenningsson, Elvira Nilsson, Ebbe Welin, Cindra Lindström, Tuva Toftling, Adam Norrman.
New York-vintern är hård. Och smällkall. Både ute och inne. I en dragig lägenhet i det område på Manhattan som kallas Alphabet City huserar ett gäng smått vinddrivna existenser - några utslagna, några aspirerande konstnärer, några rockmusiker-to-be. De är unga och de är fattiga och det sistnämnda gör lägenheten extra kall. För de har inte haft råd att betala hyra på länge och värden har helt sonika stängt av elementen.
Scenografin är enkel: Ladans råa insida funkar som både bohemisk New York-studio, gatorna i East Village och dystert kyrkorum. Juletiden markeras effektivt med en kulört ljusslinga och en tapper tomtekör som försöker sig på några Christmas Carols.
"Rent" lär löst bygga på Puccinis opera "La bohème." Båda historierna kretsar kring fattiga konstnärer. Men Puccinis håller till under takåsarna i Paris.
Det är tidigt 1990-tal och aids ruvar som en hotfull skugga över alla göranden och låtanden. Nu, 30 år senare, har bromsmedicinerna förvandlat hiv från dödsdom till en åkomma det går att leva med. Då var läget annorlunda och sjukdomen skördade många unga liv. Temat i "Rent" känns alltså igen från draman som "Angels in America", "Torka aldrig tårar utan handskar" och "Arv".
Den unga emsemblen levererar med en energi som snudd får taket att lyfta. Troligen kommer det att göra det någon gång i sommar...
Men nu är det alltså musikal - och även om svärtan ger nerv åt storyn så är det sången, dansen, musiken och glädjen som överväger. Och gör det starkaste intrycket.
Tomtekören gör så gott de kan för att få fart på julefriden...
För vilken uppsättning! Den unga ensemblen - hela bunten framstår som fullfjädrade musikalartister - har banne mig allt: Tajming, scennärvaro, samspel, röstresurser. Trycket i sångpartierna är fenomentalt och varenda danssteg tycks landa precis där det ska på betonggolvet. Här finns flera supernummer som bygger på just dans, Angels entré är ett exempel, "Tango: Maureen" ett annat. Det är inte alltid sångtexterna helt går att uppfatta, men det spelar mindre roll, sammanhanget ser till att göra jobbet. Och orkestern, förstås, som briljerar i sin hörna av scenen.
Angel - Diego Amigo - i ett försök att sprida julstämning .
Kolhusteatern lirar musikalen "Rent" med sånt ös, sån precision och sån energi att bara stort A duger som betyg.