Äntligen nyår igen. Och därmed nyårsrevyernas tid.
Scenen denna gång är som en bättre nattklubb i en småstad med stor bildskärm och glitterentré, belysningspelare och flådiga gardiner ända från taket. Plus en egen välspelande orkester som klarar alla musikstilar, från bebopkomp till schlagers och pop. Lite buskis och snusk får vi se och skratta åt, lite beroende på hur seriös man är som åskådare.
Men mest har Nyköpings Lokalrevy laddat med skarp ammunition för att ge sin mycket kritiska version av år 2018, valåret som inte blev som andra. Dessutom är det femte gången gillt för ensemblen. Så när det gällde på nyårsaftonens kväll verkade alla ha taggat till alldeles extra och utan att verka ett uns nervösa heller.
Ja, ensemblen var så himla tajt och välrepeterad att det aldrig snubblades någonstans, och hur de hinner byta kläder och gå in i en helt annan roll fattar jag inte, så otroligt fort går det ofta.
Och det kändes aldrig som om någon skulle säga en replik utan den bara kom som den naturligaste sak. Här måste ha repeterats massor och med en regissör som verkligen kan den här genren.
Björn Holmgren heter han, och jag gissar att han haft med sig en hel del även av texterna. Annars har mycket av texterna och sångtexterna skrivits av namn som vi känner igen bland aktörerna och musikerna, och det är ett kvalitetsbevis i sig. Det lokala får stor plats men är ofta samtidigt också allmängiltigt.
"Makalöst bra sjunget – och spelat av musikerna!"
Då tänker jag på sådant som kritiken av den svenska skolan, här i form av Anna Edman som en helspeedad skolchef med Jesus-visioner och lärare utklädda till gosedjur så att alla problem kan lösas. Och det är förstås ALDRIG någon elevs fel när det blir strul, det framgår av ett fantastiskt väl genomfört telefonsamtal, då Linda Pröjtz Ålund måste ringa hem och berätta att Liam inte skött sig men att rektor löser problemet genom att alla andra utom Liam får byta klass.
Fint med revyn i år är just att där finns ett antal solonummer. Kenneth Bodin är förstås perfekt som kille med keps i klass 8B, han som ska redovisa för klassen men rör ihop alla begrepp som det allra minsta liknar varandra eller låter likadant. Som frukten physalis och sjukdomen syfilis. MEN egentligen är ju detta djupt tragiskt med en elev som inte kan bättre i åttan; mitt skratt fastnade som inför lyteskomik. Men sen bara måste jag bara skratta, det erkännes!
Fredrik Gustavsson gör hur många viktiga grejer som helst men hans solonummer får i stället ta tid, när han driver med den elitistiskt sektliknande hyllningen till jazzens bebopklassiker mellan enbart åren 1949 och 1952. INGET annat duger.
Susanna Eriksson tror jag är rookie, men så himla säker är hon på att spela och ta för sig. Hon sjunger med en datamaskins säkerhet när skivan hakar upp sig i hyllningen till Lill-Babs och låten om den prickiga bikinin där magen är bar. Makalöst bra sjunget – och spelat av musikerna!
Lasse Ålund är joker och kameleont, sidekick överallt. Mest hickar man till av medkänsla när han dyker upp i finalen med en såg genom handen och ett blodigt bandage.
Men inte f-n får han någon vård för pengarna, nä då, inte heller hon som har ryggskott. För i denna härligt skruvade avslutning regerar Kjell Åkerlind som mäktig men oduglig överläkare, som hellre tar sig tid med försäljare av patientdatasystem och kostymklädda byråkratkontrollanter. Men så går det när man ska ha ett landsting UTAN administration, som här är det fula ordet på A som inte får nämnas.
Visst är detta lite modigt av revyn att ställa sig på pappersvändarnas sida och påpeka att de behövs om vården ska fungera.
Modigt och jätteroligt är det också att revyn visar högerextremismens faror.