Innan vi ropar demokrati bör vi kolla i receptet om vi har alla ingredienser. Annars riskerar det – som i Ryssland – att bli pannkaka.
På andra sidan Östersjön ligger staden vi en gång förlorade. Staden har haft många namn, varav ett svenskt: Nyen. Under årens lopp har det hetat både Leningrad och Sankt Petersburg. I dag heter staden det senare igen. På turistspråk kallas det däremot Östeuropas Venedig. Stadens 1700-talsarkitektur är slående, i ståtlighet och i elegans. Tsaren Peter den Store (1672-1725) verkade enträget för att lyfta landet in i upplysningstiden. Sankt Peterburg är kanske det mest konkreta och ännu levande beviset på det.
Under påsken hade jag nöjet att besöka staden. Det finns få saker att klaga på utifrån ett turistperspektiv, förutom den överdrivna byråkratin för att få komma in i landet. Till det yttre är det som vilken annan europeisk stad som helst, men samtidigt inte alls.
Propagandakanalerna Russia Today och Sputnik visades ofta på tv-apparaterna. Det är medieaktörer som utger sig för att leverera saklig journalistik. På flygplatsens internationella avgångshall står RT för att ”informera” turisterna om sin rapportering. I samma stad finns även bland de största trollfabrikerna, vars propaganda bland annat riktar in sig på Sverige. Det är en tudelad stad.
På tv-apparaterna gick rullande nyhetsinslag om den förödande branden i Sibirien. Enligt olika medier dog ett fyrtiotal barn. Brandlarmet fungerade inte och dörrarna var låsta. En humanitär katastrof. Under resan åkte vi taxi och pratade med olika chaufförer. De flesta uttryckte en misstänksamhet till både den politiska ledningen och samhället i stort. Eget inflytande var en dröm de inte kunde betala för. En kvinna berättade upprört om sin vän som arbetade i den nedbrunna gallerian. Hon berättade att myndigheter hade kontaktat anhöriga med uppmaningen att vara tysta. Fortsättningsvis spekulerade hon vidare att brandens egentliga dödsoffer var uppemot några hundratal, snarare än ett femtiotal.
Vi kan inte veta om hon talade sanning, men det vittnar om ett fenomen med återkommande frekvens: den låga tilliten. World Value Survey gjorde mellan år 2010-2014 en undersökning av människors värderingar över hela världen. I Ryssland ansåg 66 procent att ”de behöver vara mycket försiktiga” med att lita på de flesta människor. Cirka 75 procent ansåg att de antingen inte litar alls eller endast måttligt på en person de mött för första gången. I Sverige ansåg ungefär 40 procent samma sak.
Efter murens fall förväntades en tydlig demokratiutveckling i Ryssland. Till en början närmade det sig till synes väst, men sedan kom Putin till makten. Resten, liksom Krim är historia. Ryssland är ingen demokrati och har aldrig varit. Varför trodde vi annat? Utan tillit till varandra och politiken finns ingen grogrund för demokrati. Tilliten tar vi för given, såväl som att vi glömmer bort hur lång tid den tar att bygga upp. Innan vi i framtiden ropar demokrati i förtid bör vi titta i receptet och se om vi har alla ingredienser.
Linnea Hylén