Gränser kan vara bra. Eller åtminstone praktiska. De skapar ordning. Samtidigt ger de falsk trygghet. Får oss att tro på olikheter som inte finns. Eller i vart fall inte bör finnas.
I musiken är jag nog gränspolis, är jag rädd. Tycker att det måste finnas kvalitet, vad det nu är, något som utmanar, bra texter, humor och allvar.
Samtidigt vet jag att folklig musik och slagdängor inspirerat till konstmusik under alla epoker. Fast det ofta förtigits, speciellt av adel och kyrka.
För musiker som Lisa Rydberg och Lisa Långbacka verkar det inte finnas gränser. Barock och polska, pop och filmmusik, egna kompositioner och improvisation, de prövar och kan allt.
Ja, nu senast att arrangera sin musik för de femton stråkarna från Trondheim under den turné som slutade i Trosa i söndags eftermiddag.
Och vem skulle inte vilja lyftas bakifrån och från sidorna av femton ljuvligt sjungande stråkar med en kontrabas som resonansbotten. I fem år har de längtat efter detta projekt. På deras tacklista står nästan fyrtio namn.
Så vackert klingade det, duo och alla tillsammans, som meditationer, djupsinnigt, poetiskt om afton och gryning. Stråken rullade över fiolens alla strängar. En spröd melodi knäpptes över dragspelets skirhet.
Med lugna toner berättade de om vattnets själ, från filmen med samma namn, och fångade just det eviga vattnets livgivande själ, inte bara porlandet. Ibland dansade fötterna i både moll och dur, och polskans hjärta slog både av udda och jämnt.
Uttrycket växte också med snärtiga uppstråk, i protest mot vårt hotade klimat. Likaså i extranumret, balkaninspirerat av femtakt och spelglädje, innan vi lugnades av en vaggvisa med ordlöst nynnande av Lisa och Lisa, sist hela orkestern. Vackert.
Visst är detta kvalitet. Med bara en dryg timme var dock kort. Jag saknade också klöset, utmaningen. Varför inte låta orkestern ge järnet i något som Bartóks friska Divertimento? Eller ännu hellre hans fräsiga sju rumänska folkdanser, där de kunde spelat var för sig och tillsammans?