Man vet aldrig vad denna kör ska hitta på. Speciellt inte nu när sångarna lämnat renässans- och stormaktstid och tagit sig an vår store nationalskald Bellman. Han som med rätta avbildas med lärdomens lagerkrans, ni vet, men hans krans kunde lika gärna vara gjord av humle. Han som hyllade 1700-talets förmögna i den framväxande vackra staden, men också fyllbultar och nymfer med tvivelaktig vandel. Stockholm var ju lika mycket en stinkande som en stolt stad.
Kvällen med Romeo & Julia Kören började med att Fredmans svarta likkista bars in i procession. Scenen var annars helt tom, och bara åtta på scenen. Men det märktes direkt hur vana alla är att ta plats och fylla ut, föra sig, ta danssteg, göra ibland riktigt teatrala gester, deklamera. Och sjunga ljust och rent och vackert i stämmor.
Allt var svart från början, även dräkterna, döden slöt in oss alla i sin skugga, men av gudarna var det Venus som anropades. Alla var törstiga av käraste bröder och systrar och vänner. Och snart visade det sig att liket började sjunga och släpptes ut att deltaga i drickande och dans.
"Och snart visade det sig att liket började sjunga och släpptes ut att deltaga i drickande och dans".
Hmm, får man göra så här? Göra ett så lekfullt kollage? Alkohol och lungsot var ju liemannens bästa hjälpare vid den här tiden. Och Bellman själv var fattig och arbetslös som 23-åring och snart också föräldralös. Hans lovande karriär blev att skrapa med foten för överheten och underhålla.
Men jo, det får man. Kören påminde ju så drastiskt om döden genom eldsvåda när det brann i Kolmätargränd. Och Frida Grundel sjöng så folkviseartat innerligt vaggvisan till sonen Carl, då en annan son just dött.
Ändå minns jag den gamle lektorn som avfärdade Carl Michael som bara fylla och brunst. Men denna kväll är kärleken lekfull och vacker, i en herdedikt om Camilla som håller den åtrående mannen på halster. Och mitt i föreställningen byter alla till vita särkar, som vore de förflyttade till elyseiska fält, där ont och gott inte längre räknas, där man kan visa upp den döde Fredman i sin vita svepning, överhöljd av vita liljor, där man dansar med lyfta vrister runt den döde, kanske inte i de saligas ängder riktigt, men nästan. Och där kören sjunger så vackert och mjukt sin version av Glimmande nymf.
[fakta nr="1"]
Roligt alltså att Bellman tas fram, glömd nu men i ropet för några decennier sedan då alla skulle sjunga honom.
Roligt också att kören är tillbaka men trist att det är glest på teatern. Men det var ju några år sedan vi firade Hertig Karl en marknadsdag med denna kör som magisk avslutning när mörkret föll över Slottets scen.