Regnet upphörde precis när jag kom dit. Till Mälsåkers slott på Selaön där backen ner mot parkeringen precis förvandlats till lervälling.
Det är lördag kväll.
Det första som möter är en virvlande rökpelare från mattältet och en lång karavan av ölbärande regnkappor som väntar på att få höra Mikael Wiehe dra igång. Bara en stund innan har de fått uppleva hur stackars Anders F Rönnblom drabbats av två tuffa bakslag, ett hällande ösregn och ett elavbrott mitt under "Europa brinner".
Wiehe tar plats. Gitarr och immigt vinglas, en road uppsyn fylld av medmänsklighet. Som man tänker sig honom. Folk lättar på regnkappor, släpper fram hud i det kvalmiga igen, slår sig ner i brassestolar och Wiehe sjunger "Jag vill bara va en gammal man".
Scenen blickar ut över sjön, omfamnad av slottets luggslitna fasad. Olycklig lutning för publiken längst bak bara, där måste man stå på tå för att se bra.
Det är verkligen sommarens sista skälvande dagar, i morgon kan den vara borta. Köerna till mattältet ringlar långa, bajamajorna står uppradade, Wiehe kör "Keops pyramid" och pratar om att Sverige är världsberömt för sin ojämlikhet nu. Mellan varje låt, små brandtal om kapitalismen, klimatkrisen, gamle polaren Björn Afzelius. "Vem kan man lita på" fyras av med adress Peter Hultkvist: "Mannen som vände på en femöring", som Wiehe säger. Alla i publiken håller nog inte med. Många gillar Nato. Plötsligt.
Jag noterar ETT munskydd på hela visfesten. Covid är avlägset. Wiehe kör Dylancovern "Sakta lägger båten ut från land", det jublas och han avslutar med "Det här är ditt land". Helt klart kvällens huvudartist. Mycket folk, sen glesnar det betänkligt. När den helt okände Winnerbäck-epigonen Martin Ekman sitter på scenen med sitt band Hotellet kommer solen. De flesta går och köper öl eller röker eller knallar en sväng med jycken.
Cecilia Vennersten är känd från TV men har inte synts på länge eftersom hon jobbat i Norge. Hon berättar om sig själv, att hon sjungit "Det vackraste" på 350 bröllop.
John Holm skruvar frenetiskt på notstället, det skymmer. Svänger rejält när han drar igång. Han spelar "Om den blå himlen", "Ett enskilt rum på Sabbatsberg" och Dylancovern "Hårt väder". Han vill nog helst vara någon annanstans. Han verkar aldrig nöjd med ljudet, gitarren är ostämd. Det är väl vädret. Publiken glufsar mer korv. Snart kommer Lalla Hansson.