Susanna Alakoski skrev "Svinalängorna" 2006, en dyster skildring av sverigefinnar som ännu sitter likt en tagg hos de flesta, menar Carina Malinen Lundin.
– Det är otroligt egentligen, jag är 60 år gammal och har gett ut en bok. Varför gjorde jag inte det här för 20 år sen, frågar sig Carina Malinen Lundin.
I dagarna debuterar hon nämligen med romanen ”Kiitos baby!” som ges ut av Strängnäs Bibliotek.
Men för henne är det ingen gammal dröm som plötsligt går i uppfyllelse. Nej, författare har hon aldrig tänkt bli, men när kommunen för några år sedan sökte vuxna som ville skriva i en studiecirkel så poppade tanken plötsligt upp; hon gillade ju faktiskt att skriva en gång i tiden.
Med en gång ville hon skriva om finnar som förr kom till Sverige som arbetskraft. Hennes egna föräldrar kom hit på 50-talet, Carina Malinen Lundin är född i Sverige, men har alltjämt haft det finska med sig i längtan, språk, historia.
– Jag kände att det inte finns någon bok om det här, säger hon och menar att hennes uppväxt varit diametralt motsatt den helvetestillvaro som exempelvis Susanna Alakoski målar upp i ”Svinalängorna”.
”Kiitos baby!” är ljusår från Alakoskis kärva diskbänksrealism med söndersupna finska invandrare i den sydsvenska hyreshusmisären. Där finns ingen framgångssaga, bara mörker. En klichébild som fortfarande sitter likt en tagg i många finnar i Sverige, menar Carina Malinen Lundin. Nu vill hon föra fram en ljusare berättelse.
– De flesta var flitiga och arbetsamma, och det har givits en otroligt dålig bild med socialt utanförskap och alkoholism, knivar och allt det där. Men de flesta levde ju inte så. Mina föräldrar var som vilka andra som helst här i Sverige. Så jag ville ge lite cred till alla som kom, säger Carina Malinen Lundin.
Många nätter av plitande har det blivit för henne. Bra draghjälp har hon fått också, inte minst från Strängnäs kommuns egna litteraturslöjdlärare Magnus Utvik och Peter Björkman.
”Kiitos baby!” är berättelsen om Eino och Heikki som kommer till Sverige sommaren 1970 för att söka lyckan. Fort går det också. Efter fyra kapitel har grabbarna tagit Viking Apollo till Sverige, fått jobb på LM:s telefonfabrik i Midsommarkransen, skaffat lägenhet och fritidsbåt och slagit runt på Bal Palais på Kungsgatan under långa svettiga nätter med damer och dans.
Feelgood snarare än det vanliga feelbad med andra ord.
– Jag har inte haft några ambitioner att skriva en bok, många drömmer om det, men jag har inte gjort det, säger Carina Malinen Lundin.
Hon är sedan 2011 bosatt i Merlänna utanför Strängnäs tillsammans med maken Lennart. Mitt i byn i den gamla smedjan bor de. Döttrarna är utflugna. Den första tiden i byn fick de lära sig vilket åbäke som väsnades ute på åkern invid tomten, det var en skördetröska. Så kan det vara när man bott i storstaden.
Carina växte upp i trakterna där hon förlagt handlingen av ”Kiitos baby!”; Hägersten, Årsta, Södermalm i Stockholm. Innan flytten till Strängnäs bodde hon i Stuvsta.
Hon har för det mesta varit egen företagare, drev en städ- och saneringsfirma i tio år, en underklädesbutik vid Mariatorget i ytterligare ett decennium. Numera tar hon det ganska lugnt hemma i Merlänna. Tomten på 5 500 kvadrat med de sju husen finns där alltjämt, hon har att syssla med. Förutom att skriva förstås.
– Vi vill ha livskvalitet, vi odlar väldigt mycket och försöker leva lite luftigt och inte bara jobba. Då passar det väldigt bra för mig att skriva, säger hon och avslutar närmast lyckorusigt:
– Man skulle ju ha gjort det här tidigare.