Från flera olika håll har jag lovats bra skådespeleri, snygga kostymer, en väldans massa humor och efteråt en ökad nyfikenhet för historien.
I år har Nyköping Stads Teater tagit fasta på 300-årsminnet av ryssarnas eldhärjningar längs Sörmlandskusten och stora torget utgör en bra start med sina historiska byggnader och kullersten. Det är lätt att förflytta sig i tiden när tre karaktärer i 1700-talskläder gör entre precis utanför det pampiga rådhuset. Med ett passande högtravande språk får vi reda på att vi är soldater i armén som ska marschera till Norge för att hjälpa kung Karl XII.
Improvisationen är den här teaterformens starkaste kort, som när vi uppmanas att akta oss för de hästlösa droskorna då vi ska korsa vägen.
Men det blir ännu tydligare då skådespelarna utan minsta blink genomför dagens vandring helt utan att vara ackopanjerade av gitarr, som egentligen är tanken. Vinden på torget fick gitarren att tippa över och vips var strängarna av innan vi ens hade börjat.
Men det sköttes så galant att det för både undertecknad och övriga åskådare var svårt att avgöra om det var en del av föreställningen eller inte. De många sångnummer som förekommer under vandringen framfördes prickfritt och avsaknaden av en gitarr märktes absolut inte. Improvisation när den är som bäst.
Efter en något seg start där mycket fakta och historia klaras av på kort tid får humor och interaktion allt mer plats. Framför allt när fienden, Tsar Peter eller Peter den store om du så vill, gör entré. Sångduellen mellan tsaren och drottning Ulrika Eleonora lockar till flera skratt. Likväl som när fältskären och överste Hugo Hamilton planerar amputering på en av soldaterna.
När Emelie Rasmusson som spelar Ulrika Eleonora håller en kort monolog får vi följa med till en plats som ger det hela en riktigt bra stämning, jag låter det vara osagt var för att inte avslöja för mycket.
Men monologen kan vara det närmaste vi kommer klassisk teater och visst gör hon det bra, rollen som en pressad drottning som levt i skuggan av sin bror Karl XII.
Kenneth Bodin, som gör rollen som fältskären och senare livdrabantkorpral Johan Löth, är i en klass för sig om vi snackar minspel och uttryck.
När han spänner förvånade, arga och roliga blickar i oss med ansikte hopknöglat på de mest säregna vis börjar det genast rycka i mungiporna på oss åskådare.
Jag går från Nyköpingsvandringen med ett leende på läpparna och konstaterar att årets vandring pallade trycket av mina höga förväntningar.