Det var långt ifrån fullsatt på premiären av årets Gästabud, pjäsen där kvinnorna står i fokus. Det var fler som längre upp längs Nyköpingsån valde att slå sig ner och se Sverige-Tyskland i fotbolls-VM. Jag minns VM 2003, damerna var det knappt någon som varken ville se eller läsa om. Nu skriver vi 2019 och på O'Learys sitter stammisgubbarna och skriker på domaren om frispark. Det är andra tider nu.
Att det idag är fler som ser damerna spela fotboll än som går och tittar på Gästabudet kan knappast manusförfattaren Karin Isaksson klaga på, men det ligger något symboliskt över det hela. Behövs fortfarande pjäser som ”Anno 1317”, där kvinnor lyfts fram som mer än bara ett bihang till sina hertigar och kungar? Jovisst behövs det ännu. Trots tre år på nacken är det ett fräscht och modernt Gästabud. Där finns det inget att klaga på, det är en pjäs i tiden.
Men låt mig rikta blickarna åt ett annat håll.
Det börjar så fint med ett myllrande slottsområde och klapprande hovar från hästarna. Medeltidsmarknaden utanför Nyköpingshus fylls sakta på av besökare som kryssar mellan utklädda skådespelare. Fattighjon, hovdamer och slottsvakter med lansar. Det är snyggt, det är häftigt och det är spännande. Medeltiden har för mig alltid varit en tidsera av mystik som jag älskar att utforska. Riddare, kungar och drottningar, hjältemod, vackra kläder, fest, mat och mörker. Plötsligt bryter ett slagsmål ut och inte långt senare kommer änkedrottningen ridande. Jag sjunker djupare in i sagans värld och riktigt myser. Jag är där. Jag är i medeltiden, anno 1317. Jag känner det.
Men sedan kommer den där repan i skivan som får hela världen att suddas ut, plötsligt och hastigt är jag tillbaka i 2019 på en läktare inne på borggården. Drottning Märta kommer utspringandes på scenen med ett par svarta solglasögon och meddelar sitt hov att nu börjar festen.
Men va?! Solglasögon?! På medeltiden?!
Nej, det funkar inte för mig. Det blir jättekonstigt, nästan rentav löjligt.
Att flörta med nutiden i en teaterpjäs går förstås alldeles utmärkt, men det måste göras på rätt sätt. Det genomgående budskapet i pjäsen om kvinnornas roll i samhället och att alla människor är lika värda är givetvis lätt att koppla ihop med idag. Gott så, vi förstår. Men att Drottning Märta bär solglasögon och att riddaren Knut Porse går runt som personlig tränare med visselpipa, eller att flera av karaktärerna slänger sig med ungdomliga uttryck och svengelsk slang, det är att ta i för mycket.
Det är lite synd då Drottning Märta annars spelas fullkomligt briljant av Linnea Burén. Utan konkurrens är hon bäst på scen och bjuder publiken på flera skratt (utan solglasögon).
Vi har genom åren sett prov på när klassiska pjäser från förr flyttas in i nutida miljöer för att göra dem aktuella, och det brukar funka fint. Men att kasta in små bitar av framtiden här och där i en medeltida saga fungerar bara inte. Allt eller inget.
Dessa fasoner påverkar tyvärr helheten av pjäsen som annars är klockren.