Tv-recension: Lätt som en plättjävel med Clark

Nej men vad ÄR detta? Hinner man tänka strax innan foster-Clark med Bill Skarsgårds ansikte skjuter sig ut ur sin mamma Ingbritt Olofsson. Tanken upprepas när flummiga djur börjar tala, när ännu ett montage med guppande tuttar dyker upp och när det skjuts, juckas och sups i rasande fart.

Kan man göra förhöjd komediskröna av serieförbrytaren Clark Olofssons liv? Får man ens det? Var är true crime-svärtan? Djupet? Eftertanken och misären?

Enligt regissören Jonas Åkerlund och övriga serieskapare är svaren uppenbart: ja, ja, dold, äsch och fan nu kör vi.

Det är ju den fiktive Clark själv som berättar, helt opålitligt, otåligt och ur sitt eget perspektiv. "Kan jag inte bli bäst på att vara bäst ska jag fan bli bäst på att vara sämst", säger han i början som en programförklaring.

Norrmalmstorgsdramat är en naturlig höjdpunkt. Gamla arkivbilder ur nyhetsrapporteringen, Bo Holmströms rapportering och telefonsamtalet till Olof Palme blandas med händelseutvecklingen inne på banken där Christoffer Nordenrot spelar rånaren Janne Olsson med sådan grov skånska och rusig inlevelse att man blir svettig. Och det är någonstans här som man börjar njuta av den bisarra, ibland tröttsamma men ändå formmässigt helgjutna upplevelsen som "Clark" är.

Det har gjorts många roliga casting-val in i minsta biroll. Tommy Körberg, Måns Möller, Arja Saijonmaa, Kristian Luuk, Sandra Ilar är bara några exempel. Här måste även Adam Lundgrens lysande tolkning av Clarks polare Kurre Räven nämnas.

Jonas Åkerlund kryddar varje decennium med tidstypiskt bildspråk och musikaliska hits och berättar om ett naivt Sverige som verkar kollektivt förtrollat av Clark – så ser det i alla fall ut ur Clarks perspektiv. Det är bara polisen Tommy Lindström som verkar vara vaccinerad mot hans charm.

Snart uppstår också små sprickor i historien. En skarp Alida Morberg spelar författaren Sussi Korsner som i det sista 1980-talsstajlade avsnittet konfronterar Clark med det som man redan har förstått om hans karaktär.

Något Stockholmssyndrom – he he – uppstår inte i förhållande till Clark, även om man nästan faller i fällan. Däremot är det lätt att imponeras av Bill Skarsgård – som är enormt bra i huvudrollen och kryddar dialogen med språkliga tics som "skit på dig" och "lätt som en plättjävel" med en helt ny, rapp och dov röst. Han har verkligen förstått uppgiften och är hela tiden lite för mycket men ändå totalt hängiven.