En av de allra bästa sakerna med de senaste årens utveckling av tv-serieformatet är att avsnitten inte alltid följer en given mall. De kan vara olika långa, utgöras av en enda lång scen eller vara en avslutad berättelse.
När de flesta har möjlighet att titta på serier i strömmad form har man kunnat skippa den förutsägbara och traditionella dramaturgin med pliktskyldig redovisning av vad alla seriens karaktärer har för sig och en krystad cliffhanger på slutet. Tittarna kan ju sträcktitta på flera avsnitt i rad, eller välja att dela upp ett avsnitt i flera delar.
Just nu visar SVT en ny säsong av den verkliga trotjänarserien "Barnmorskan i East End".
De mysiga barnmorskorna och har tuffat på i sju säsonger och en av seriens stora styrkor har varit att avsnitten alltid känns färdiga när de tar slut.
Alla avsnitt är i stort sett är uppbyggda på samma sätt med händelser kopplade till barnafödande, sociala problem, värdegrundsfrågor och romantik.
Visst är det förutsägbart men har jag alltid återkommit till serien just för att den aldrig lämnar tittaren i sticket. Även om jag måste vänta en vecka på nästa del känns det alltid bra i magen.
Men nu tycks seriemakarna inte lita på att konceptet håller och har börjat krydda med cliffhangers. Vi ska hållas på halster (fast vi redan har räknat ut hur det ska gå).
Egentligen räcker det ju gott att ha en bra historia och berätta den på ett engagerande sätt. Är kvaliteten tillräckligt hög återkommer publiken även om den redan vet exakt vad som ska hända.
Ta till exempel sommarens stora snackis, tv-serien "Chernobyl" (HBO). Redan innan du börjat se på första avsnittet vet du att det ska ske en olycka i ett kärnkraftverk - ändå sitter du som på nålar hela serien rakt igenom hela serien.