Kvinnor i alla bärande roller, ett manus som utvecklats av skådespelarna själva efter en idé av Sofia Helin och en ambition att belysa många olika uttryck för misogyni, från våldtäkt till "lilla gumman"-klappar på huvudet - jag skulle så gärna vilja tycka om den svenska tv-serien "Heder".
Men dessvärre hjälper det inte att favoritskådisar som Anja Lundqvist och Julia Dufvenius kämpar på i scen efter scen. "Heder", som just nu rullar på Viaplay och kommer att visas på TV3 senare, är nästan jobbig att se.
"Heder" handlar om fyra advokater som driver den högprofilerade byrån Heder. Den är specialiserad på att vara målsägarbiträde i mål som rör sexbrott mot kvinnor. Nour (Alexandra Rapaport), är superkändis och ansiktet utåt. Karin (Eva Röse) kommer från en stenrik överklassfamilj, vars pengar finansierar verksamheten. Janni (Anja Lundqvist) och Elin (Julia Dufvenius) är skickliga på research och benägna att gå lite över gränsen för att hitta information.
Alla fyra är superhärliga, supersnygga och supertajta vänner. De har hängt i hop sedan studietiden i Uppsala.
Första avsnittet inleds med att de förlorar ett mål där en uppsatt telecom-chef frias i ett våldtäktsmål där Heder företrätt offret, som är en ung flicka.
Detta leder till att byrån dras in i en härva som inbegriper en sexring med högt uppsatta män som medlemmar. En mystisk person i hoodie utsätter kvinnorna för olika attentat och snart visar sig även männen i deras närhet inte vara att lita på. Dessutom spökar det förflutna, vilket tittarna får se skymtar av i korta klipp.
Problemen med "Heder" är först och främst att man inte gillar tjejerna, att dialogen är yxig och att intrigen känns så sjukt välbekant, som ett hopkok intriger i deckare av exempelvis Katarina Wennstam och Carin Gerhardsen.
Jag har sett knappt halva första säsongen, och bara en sak får mig att vilja titta vidare. Hoppet om att gänget bakom serien ska överraska mig, lämna klichéerna och komma med något nytt och fräscht - som ju var ambitionen från början.