Jag har en god vän, vi kan kalla honom Staffan, som har en alldeles särskild superkraft. Han kan sjunga/nynna/vissla/beatboxa varenda signaturmelodi till en tv-serie du kan komma på. I alla fall från tiden före streamingtjänsternas tidevarv.
Ni kan säkert ana vilket partytrick detta är. Blir det stel stämning eller lite tråkigt på en tillställning där Staffan är en av gästerna, kan man alltid ta upp ämnet tv-serier så sätter han igång. Och det bästa är att det är genuint roligt. Alla har vi starka relationer till tv-serier, särskilt från vår barn- och ungdomstid.
Själv är jag född på 1960-talet, och delar en massa diffusa tv-minnen med mina jämnåriga. Serier som ”High Chaparall”, ”The Flintstones”, ”Onedinlinjen”, ”Familjen Macahan” och 80-talets långkörare ”Hill Street Blues”, ”Dallas” och ”Falcon Crest”.
När man tänker tillbaka på dessa serier, som man ägnade massor av timmar åt att titta på, leka/härma och diskutera med familj och kompisar, är det i regel lite diffust vad de egentligen handlade om. Men när man hör ledmotiven hamnar man genast i samma känsla som man hade där i tv-soffan. Jag minns den mysiga rutinen hemma, trängsel i soffan med familjen och en bricka med kvällsfika på soffbordet, fnissandet med väninnorna när vi kollade på ”Lilla huset på prärien” på söndagseftermiddagarna, eller hur jobbigt det var när jag på en fest blev avkrävd ett ärligt svar på den pinsamma frågan om vem som var snyggast: Bruce Willis (”Moonlighting”) eller Don Johnson ("Miami Vice").
Och kanske var signaturmelodierna starkare förr? Som till exempel supercoola ”Baretta’s theme” med Sammy Davis JR eller den uppgivet sorgliga ”Suicide is painless”, sången som inledde komediserien "M.A.S.H.".
Hur som helst är det otroligt kul att botanisera bland olika spellistor och nostalgisajter och lyssna på låtarna. Ännu roligare är det förstås att minnas ihop med sina kompisar, eller göra ett ledmotiv-quiz till en fest.