Våren och hösten 1986 fick vi svenskar ta till oss nya begrepp som bequerel och cesium-137. Radioaktivt nedfall från en kärnkraftsolycka i Sovjetunionen gjorde att ingen vågade plocka svamp i skogarna eller äta renkött på flera år.
Jag var 21 år då och har diffusa och obehagliga minnen av detta. Men eftersom de sovjetiska myndigheterna gjorde sitt bästa för att tysta ner omständigheterna kring olyckan och saknade kompetens och vilja att inse vidden och konsekvenserna av explosionen i en av reaktorerna i kärnkraftsverket Tjernobyl i Ukraina, förstod de flesta, däribland jag, nog aldrig riktigt vad som hade hänt.
När vi dessutom försäkrades att svensk kärnkraft minsann var säker och trygg, orkade vi snart inte oroa oss längre utan fortsatte som om inget hade hänt.
När jag nu ser den hyllade och helt fantastiska tv-serien "Chernobyl" med manus av Craig Marzin och regi av Johan Renck, får jag, drygt 30 år efter katastrofen, insikter som jag nästan får svårt att leva med.
"Chernobyl" är berättelsen om hur inkompetens, rädsla, feghet, lögner, maktfullkomlighet och ett genomruttet politiskt system, orsakade många, många hundra tusen (ingen vet exakt hur många) människors död till följd av den radioaktiva strålningen. De långsiktiga följderna för djur och natur och människor i regionen är omöjliga att ta till sig. Liksom den totala brist på moral och omsorg om allt levande som tycks ha rått i kommunistregimens Sovjetunionen.
Tv-serien "Chernobyl" är otroligt jobbig att se och samtidigt en ren njutning.
Allt inleds med huvudpersonen, kärnkraftsteknikern Valery Legasovs (verklig person) självmord, två år efter katastrofen. Sedan tas vi med tillbaka till minuterna innan reaktorn exploderade, kaoset som utbryter och hur myndigheterna sedan försöker reda ut situationen och få stopp på strålningen utan att Sovjet förlorar ansiktet.
Valery Legasov (spelas makalöst bra av den brittiska skådespelaren Jared Harris) får uppdraget tillsammans med politruken Boris Shcherbina (Stellan Skarsgård). Som tittare får vi följa deras arbete genom personer som offras på väg mot deras mål. Legasov och Shcherbina är inga vanliga filmhjältar. De inser dock att sanningen måste fram för att förhindra fler kärnkatastrofer.
Serieskaparna har valt flera annorlunda grepp i hur de bygger upp historien. Det ligger som ett gulbrunt filter över de skakiga bilderna som förstärker den dokumentära känslan. Ljudet när instrument som ska mäta radioaktivitet går bananas är som soundtracket till ens värsta mardröm – ett genialiskt sätt att gestalta en fruktansvärd fara som inte går att förnimma med våra fem sinnen. Kameran håller sig på en armslängds avstånd och frossar inte i rädsla, sorg, kräkningar och svåra brännskador. Det räcker bra ändå – och lämnar åt tittaren att dra sina egna slutsatser – och paralleller till vår egen tid, präglad av en hotande miljökatastrof och faktaresistens.