Fantasy! Tänk dig ordet uttalat som en fnysning, så beskriver det hur jag tog emot sönernas prat om "Game of Thrones" vid middagsbordet för sisådär åtta år sedan. De hade både läst George RR Martins romanen "Sagan om is och eld" som ligger till grund för tv-serien och fulstreamat den första säsongen.
Det går knappast att föreställa sig hur mycket som har förändrats sedan 2011 när HBO började visa "Game of Thrones". Då fanns inte fiber och strömningstjänster i varje hem och begreppet tv-serie var oftast synonymt med pratiga långkörare där handlingen var förutsägbar och avsnitten inspelade i studior med gulaktigt ljus och burkigt ljud.
"Game of Thrones" har satt en ny standard för vad en tv-serie kan vara. Inte bara för att den är påkostad, välgjord och fenomenalt rollbesatt. Utan också för att själva berättelsen inte liknar något annat vi har sett på tv tidigare, där de största hjältarna plötsligt kan dö och ett helt avsnitt kan utgöras av en enda strid.
Fansen har varit många och engagerade. Ofta arga. Särskilt på de senare säsongerna, där seriens skapare Dan Weiss och David Benioff låtit berättelsen ta sin egen väg, bort från George RR Martins fantasyepos. En bit in i serien hade manusförfattarna lyckats ta död på flera karaktärer än RR Martin. I senaste säsongerna har handlingen i "Game of Thrones" helt sprungit ifrån romansviten, som ännu inte avslutats.
Mer än en miljon personer ska skrivit under ett krav på att sista säsongen ska göras om eftersom de inte tycker att manuset är värdigt vissa karaktärer. Daenerys Targaryen som gått från god till maktgalen massmördare på bara ett par avsnitt, är en av dem som fansen tycker borde ha utvecklats på ett annat sätt.
Själv har jag, sedan jag såg första avsnittet av "Game of Thrones", omvärderat min syn på fantasy som tv-seriegenre. Nu är jag en större entusiast än mina barn och har just landat i verkligheten efter att ha stigit upp i ottan för att se det allra sista avsnittet.
Om det var värt det? Absolut.
Finalen speglar i stora delar den känsla av tomhet som infinner sig när man inser att det man har ägnat uppåt 80-timmar åt att slaviskt följa, nu är slut. De överlevandes plågsamma vandring genom ett utbränt Kings Landing kan mycket väl fungera som en metafor för saknaden efter det som kallats världens största tv-serie.
Den hårt kritiserade sista säsongen fortsätter att vara vacker och överraskande ända in i det sista. Här är det läge att komma med en spoilervarning.
På några minuter har tittaren insett vidden av det samhälle som Daenerys och hennes drake och arméer kommer att bygga och även hennes starkaste anhängare inser varför hon måste dö. Det finns förstås bara en person som kan komma henne tillräcklig nära, och Jon Snow åtar sig motvilligt uppdraget att bruka sin dolk i bästa Shakespeareanda.
Emilia Clarke gör sin bästa rollprestation som Daenerys i sina sista scener.
I övrigt handlar mycket om att knyta ihop säcken, och det gör man i sann "Game of Thrones"-anda med ett överraskande och präktigt antiklimax.
Precis som hela kampen mot de dödas armé fick ett snöpligt slut i och var glömt efter ett enda avsnitt, blir det som har tagit 72 avsnitt att bygga upp - kampen om järntronen - till slut ganska oviktigt. Seriens tråkigaste gestalt blir kung, och snart är allt som vanligt. Ett gäng mansgrisar sitter runt ett bord och utövar makt medan de skämtar om bordeller och avlopp.
I den vackra, och lite läskiga skogen norr om muren förstår man att nya oberskrivliga fasor kan dykla upp bakom närmaste träd.
Hjulet som Daenerys Targaryen ville krossa forstätter alltså att snurra, åtminstone ända tills vi får se Hollywood-versionen.
Jag utgår i från att det kommer att göras storfilm på romansviten "Sagan om is och eld" när (och om) George RR Martin lyckas slutföra den.